Vart har alla empleadas tagit vagen?

Brr.. sitter och fryser i La Paz kvallen. Ungarna har somnat efter att ha sett Ice Age 3. De oversatte all spanska till svenska. "Nu sager de: Jag ar mamma!" Stolta over att forsta. De lar sig sa sakteliga lite spanska och det kommer ord spontant. Som nar jag raknade farger.. bla, rod, gul, lila.. och Emilia sa: Och blanco mamma! Den var blanco ocksa! Vit! Kul!

Idag kom vi hem fran Coroico dar vi borjade dagen med ett aprilskamt at Sara och Johan om att vi sprungit pa en gammal van som hade helikopter och vi skulle fa flyga med tillbaka till La Paz. Ni skulle ha sett Johans min nar jag sa att nej, inte bara vi tre utan alla sju far aka tillbaka. Det tar hogst en halvtimme! Kandes grymt att avbryta leendet som gick fran ora till ora pa Johan. Men kul he he he..

Vi har varit pa El Jiri (som for ovrigt betyder Ormbunken typ) som ligger utanfor Chorobamba som ligger utanfor Corico som ligger utanfor La Paz. Jattemysigt stalle som drivs av Mario och Ana och vi har fatt lara oss allt om deras kaffeodlingar, bananodlingar, apelsinodlingar, mandarinodlingar etc. Vi fick prova att rosta kakaobonor och skala dem och mala dem for att sedan dricka varm choklad. Mums! Bast av allt var anda ar vi gick en liten vandring i djungeln for att upptacka ett vattenfall. Det kanns sa harmoniskt att vandra omkring i all gronska och lyssna till markliga ljud och se farglada blommor. Vid en alldeles klarrod blomma stannade Iris och sa: Det ser ut som lappar! Och hon hade ratt, den kallades for "svart kvinnas kyss". Den lilla stigen vi gick pa finns kvar sedan incatiden. Nar man ser djungeln omkring forstar man att det maste ha tagit manga hundra man och kvinnor att gora den, utanfor stigen ar gronskan helt ogenomtranglig. Pa kvallarna nar barnen somnat satt vi och delade en flaska rott och pratade om livet. Vi ar ratt sugna pa att resa ivag igen nagonstans. Enda problemet med att vara ute dar det ar varmt ar nagra sma gula djavulsflugor. I Coroico fanns de ocksa men nar vi klev av den hyrda bussen for att ga de sista 20 minuterna till El Jiri overfolls vi fullkomligen och ungarna ser ut som att de har fatt vattkoppor. Just det, nar vi klev av bussen kom Mario med sitt fyrhjuliga terrangfordon och tog alla vara vaskor och tva av barnen, narmare bestamt mina barn. De for ivag och korde inte framfor oss som jag hade forestallt oss utan svischade ivag genom allt det grona. Det var da jag insag att jag hade lamnat allt jag ager och har, inklusive tva barn, till helt frammande manniskor ute i odemarken. Jag sprang hela vagen bara for att upptacka att Iris och Emilia lugnt satt och drack maracuyajuice nar jag kom fram. Hur glada som helst. Men jag hade ju goda referenser pa stallet fran mina goda vanner Emma och Tomas hemma i Sverige sa det kandes val inte fullt sa hemskt. Lika glada som vi var for att komma dit nastan lika skont var det att komma darifran. Det visade sig att regnperiod inte ar basta tiden att aka dit. ALLA klader ar tackta i lera. De fa hudpartier vi har visat ar fulla med myggbett och det ar inte sa kul att ga och lagga sig och sova i en sang som inte droppar men nastan. Sa darfor kanns kylan i La pAz ratt trevlig pa nagot satt. Och jag och barnen har dragit runt pa stan idag och vrakt i oss mat och bananasplits och gott kaffe. Och kopt nya skor till mig eftersom de jag har formodligen aldrig kommer att torka.

Imorgon ar det slakttraff hos farmor och farfar och pa sondag blir det annu en vantraff. Det ar svart att hinna med allt man vill och snart ar resan slut.

Urmiri var en hojdare, Coroico ar alltid en hojdare och La Paz ar ju som att komma hem men det finns ju sa mycket mer att gora! Jag var forresten barnledig i lordags och var ute med gamla vanner. Det borjade med dop pa dagen med sushibuffe! Darefter till min kompis Lindays bar. Ungarna spelade shackbackgammon och bjods pa sant dar godis som man inte far ata langre som smaller i munnen. Lyckliga! Sen lamnade jag dem hos syster och Johan pa eftermiddagen och pa kvallen gick vi ut och at middag med ett hopkok av gamla vanner, Lindsays foraldrar pa besok fran Australien, Storbrittanniens ambassadfolk, en advokat som hade studerat i Uppsala och extraknackt med att snygga till doda personer som varit med i olyckor.. En intressant debatt startades om den nya regeringen med Evo Morales. En sak var alla overens om. Las empleadas har forsvunnit. Rormokare, snickare och "fixare" gar inte att fa tag pa langre. Ett lager menade att de har blivit stoddiga i och med att den nye presidenten tillhor ursprungsfolket Aymara. "De vill inte gora nagonting langre och har blivit lata". Ett annat lager ansag att deras rattigheter att starkts och att de darmed inte langre var beredda att arbeta for slavloner. Efter allvarliga diskussioner fortsatte vi tillbaka till utekvallen.

Inser att Goteborg har alldeles for fa stallen dar man bara kan hanga och dar det ar sjalvklart att folk har med sig gitarrer, trummor och flojter och sjunger. Dar det ar sjalvklart att man satter sig hos folk man inte kanner och till och med PRATAR med dem. Hann med en svang till Gota de agua ocksa.. helt galet stalle!

Jag har rykten om att det snoar i Goteborg. Hoppas det ar en vandringssagen.

Bortom Lonely Planet

Kors i taket, vi har besokt ett stalle som inte finns i Lonely Planet. Vad som ar orskerna till att denna bibel har missat en sa fantastisk plats forblir oklara. Det var namligen ett av de finaste stallen jag har varit pa. Stallet heter Urmiri och ligger 3-4 timmars bussfard fran La Paz. Man aker en stund pa altiplanon och allt ar platt, platt, platt. Efter kanske 6-7 mil tar man av fran stora vagen och in pa en grusvag som man studsar pa i ca 45 minuter. Man passera massor av odlingar med potatis, quinoa, nagon slags sad m.m. Emellanat foljs bussen av hundar som lamnar sitt jobb som vakt- och herdehund for alla hjordar av far och lamadjur som vi passerar. Hundarna ar otroligt snabba och uthalliga, en foljde oss i sakert 10 minuter innan den gav upp och atervande till sitt jobb. Efter den studsiga grusvagen foljer en serpentinvag som inte gar av for hackor. Vagen ar smal och och sitter liksom upphangd pa bergvaggen. Pa ena sidan bergvagg, pa andra sidan stup. Jag maste erkanna att jag var radd, man kan liksom inte lata bli att tanka pa vad som hander om foraren for en stund blundar, svimmar, blir sjalvmordsbenagen, tappar lusten, glommer hur man kor eller nagot annat. Naturligtvis holl han sig dock pa vagen och vi fick snart veta hans exklusiva skal for detta, forutom rent professionella - han var kar! Pa vagen tillbaka smugglade han namligen med sin flickvan och de satt och tisslade och tasslade och drack lask hela vagen tillbaka till La Paz. Hur som helst, serpentinvagen kanns lang men ar kanske inte det egentligen, man tappar tidsuppfattningen nar man haller andan. Nar den tar slut ar man framme. Och plotsligt ar man i paradiset! Vagen slutar i en brant ravin omgiven av hoga bergvaggar och dar byggde de ett hotell pa 40-talet. Anledningen till att just denna plats valdes ar at det finns varma kallor i omradet och vattnet fran dessa anvands for att varma upp ett antal pooler med. Vattnet ar omkring 35-38 grader och man kan ligga i hur lange som helst, nagot som barnen testade. Rekordet var 6 timmar pa en dag! Hugo larde sig simma ryggsim och utbrast pa kvallen att detta var hans lyckodag. Frans kan simma ryggsim sen innan kan jag tillagga och avlade flera langder i den stora bassangen. En sak som var otroligt charmig med hotellet var att de endast erbjod elektricitet tva timmar per dygn, mellan kl 19 och 21. Efter kl 21 blev det kolsvart och man har bara stearinljus till hjalp for att se. Da kan man garna ta en titt pa stjarnhimlen. Det ar helt fantastiskt och nagot man inte upplever var dag, aven om man bor pa landet som vi gor. Det ar som att sta nere i ett djupt hal, eftersom bergvaggarna stupar rakt ned pa tva sidor. Hogt uppe ser man stjarnorna som gar att urskilja sa mycket battre utan gatlyktor och annan belysning. Hotellet ar omgivet av mangder av kaktusar och blommor. Johans bilder far ge en battre bild av det sen.
Vi stannade i tva natter och om jag aker till Bolivia igen sa ar detta ett stalle jag garna atervander till.
/Sara

Blockader

En av de varningar som Svenska UD utlyser for Bolivia och La Paz i synnerhet är de vanliga demonstrationerna och vägblockaderna. Under måndagen och tisdagen hamnade vi mitt i en och det var faktiskt inte så farligt som det låter. Det som händer är att folk samlas och demonstrerar mot någonting, i detta fall var det höjda busspriser. Eftersom det inte bara är några stycken som demonstrerar utan snarare tusental (föreställ dig sossarnas tåg på första maj i Stockholm) så blir det svårt för den redan svårt trängda trafiken att ta sig fram. Det blir stopp överallt och för oss innebar det att vi inte kunde ta oss till hotellet per taxi, utan vi fick gå några kvarter. Inte så farligt. Dagen efter kom ett demonstrationståg plötsligt spatserande nedför en gata där vi stod och då blockerade poliserna alla vägar runt omkring. På en tvärgata kom en blåsorkester gåendes med sina instrument i händerna. Vet inte riktigt vilket samband de hade med resten, men det kändes sannerligen som om folk var i farten.  I El Alto var det dessutom grushögar mitt i gatan på ett flertal ställen som stopp för trafiken. Det är ett väldigt effektivt sätt att stänga av trafiken och skapa oro. Självklart kan dessa demonstrationer spåra ur och då svarar polisen ofta med tårgas, och det är inte kul att hamna mitt i. Som tur var så var måndagens och tisdagens demonstationer lugna. Jag har inte hört hur det gick med busspriserna, men jag tippar att beslutet kvarstår. Tydligen har inte priset som idag är 2,50 kr per resa höjts på fem år.
/Sara

Utför dödens väg

Cykeln rusar utför en smal grusväg. Det gäller att hela tiden vara koncentrerad annars åker man omkull och om man har otur så försvinner man då utför stupet. Jag är på väg utför "Dödens väg", en sju mil och 3600 höjdmeter väg som mest kan liknas vid en skogsbilväg i Norrland. Skillnaden är att det är en klippvägg/grusvägg på ena sidan och på andra sidan ett flera hundra meters högt stup. Vi börjar på strax under 5000 meters höjd och det är kallt och dimmigt. Vissa i vår grupp har missat det där med att ha rätt klädsel. Eller vad sägs om sandaler och t-shirt. Jag fryser fast jag har betydligt mer kläder på mig. En i gruppen bryter efter andra delsträckan eftersom hon inte mår bra. Det kan vara höjden eller någon annan allvarligare sjukdom. Efter tredje delsträckan har vi den första punkteringen och det är tur att vi har en följebil med reservdelar och en extra cykel. Jag försöker fota, men det är dimma, regn och hundraprocents luftfuktighet och jag känner att det räcker med att hålla sig på vägen. Det är väldigt roligt och det är väldigt populärt att göra detta. Idag är det säkert 50-100 personer som cyklar utför denna väg. Det är nästan enbart backpackers från olika delar av världen och det känns som om man slungas tillbaka tio år i tiden när man vistas med dessa människor. Man glider runt och gör roliga saker i olika världsdelar samtidigt som man har en väldigt priviligerad tillvaro. Det blir speciellt tydligt när en i vår grupp cyklar på en gumma så att hon tappar sin tygpåse på den leriga marken. Hon blir givetvis jättearg och man förstår hur hon tänker att vi bara leker runt.

Men det är en väldigt rolig lek och man hjälper inte henne genom att inte göra sådana här saker, snarare tvärtom.

Lavado

Vi har med med viss oro sett tvättberget växa i samma takt som de rena kläderna tagit slut i vår slimmade packning. Vi gjorde ett ryck i Coroico och tvättade lite grann genom att hälla vatten i en plastpåse och skaka runt med tvättmedel, ett desperat försök att likna en tvättmaskin.

Innan vi reste trodde jag att vi skulle kunna göra som jag brukade i England, gå till ett tvätteri med tvättmaskiner, slänga in tvätten i en ledig maskin, betala ett mynt och därefter läsa skvallertidningar i 40 minuter, sen ytterligare 30 minuter medan kläderna torktumlades. Kan tillägga som en parentes att när jag ser en bild på någon av tjejerna i Spice Girls så associerar jag direkt till vibrationerna av tvättmaskiner och torktumlare. Det stod nämligen så mycket om dem i skvallertidningarna på den tiden. Tyvärr har jag inte sett några sådana där ställen här, även om det säkert finns. Jag har bara sett enorma badkarsliknande anordningar på en massa ställen vilka jag vet används som tvättmaskiner - handtvättmaskiner.

Att lämna ifrån sig sin tvätt för att låta någon annan skura den med en skurborste till en kostnad av kanske 20-30 kr är ju ett alternativ, säkert finns det också ställen där maskiner gör jobbet, men det kändes ändå helt rätt när Iris och Emilias farmor erbjöd oss att tvätta våra kläder i deras "tvättmaskin". Sagt och gjort. Jag åkte dit med barnen (och här får jag verkligen be om ursäkt för den totala ojämställdheten, Johan var inte ens med, han cyklade omkring på "Dödens väg" glatt ovetandes om min enorma husmodersinsats) och typ 3 kg tvätt. Som det man lägger i en vanlig tvättmaskin alltså.

Så här går det till: först blötläggs tvätten i iskallt vatten tillsammans med tvättmedel, sen skurar man och gnuggar man varje klädesplagg med en skurborste eller mot kanten av karet, man kan också göra några tvättmaskinsaktiga rörelser med handlederna, sen ska den sköljas två gånger (också i kallt vatten) och slutligen vridas ur. Åsa och jag stod sida vid sida och tvättade som värsta tvätterskorna. Och det var kul faktiskt, men jobbigt! Det är härligt att klara av saker själv på något sätt, att veta att man minsann kan klara av en maskins jobb om man måste. Det tog två timmar! Och detta gör nästan alla bolivianska kvinnor åt hela familjen flera gånger i veckan. De tvättar dessutom enorma kjolar, lakan och täcken! Det är väldigt imponerande. Ofta torkas tvätten liggande eftersom solen lyser rakt uppifrån, så en buske, ett tak eller en klippa är ett utmärkt torkställe. Fast bara om solen lyser förstås. Det gjorde den inte idag. Vi har nu flera kg blöt tvätt i hotellrummet upphängt på en tvättlina som vi köpte i Sorata. Inte riktigt lika charmigt.

/Sara

Om lite allt mojligt

Persikor, mangos, jordgubbar, applen, paron, papayas, vindruvor, vattenmeloner, annanas, apelsin, lime... mate de coca, mate de cedron, mate de toronjil, mate de manzanilla.. persilja, huacataya, quirquiña, hierba buena.. och sa alla gronsaker.. Nar vi ar hos farmor och farfar finns det annan foda an kyckling och cocacola som annars ar det som allt som oftast star pa menyn. Nar vi var i Coroico fick vi pa kvallen valja mellan stekt kyckling, grillad kyckling, kycklingschnitzel, kycklingsoppa eller fisk. Men kyckling ar oftast ett sakert tips. En gang forsokte jag mig pa en rakcoctail. Har i La Paz i landet utan hav. Borde ha klurat ut att det var nagot lurt.

Jag har insett att fem veckor inte ALLS ar tillrackligt for att vara har igen. Nu ar det bara 3 veckor kvar och tusen saker kvar att gora. Jag vill resa runt landet och samtidigt bara traffa alla vanner och hanga i La Paz. Den 26 ar vi bjudna pa ett dop, den 3 april pa sammankomst hos vanner, daremellan ska jag traffa tusen manniskor, sova over hos minst 3 olika vanner, inhandla massor av saker att ta med hem, halsa pa mina gamla arbetsplatser.. (Jag ar grymt sugen pa att hitta nagot jobb har igen.. ) Farmor och farfar vill att vi ar hos dem hela tiden, min gudson med familj vill att vi ar dar och gor roliga saker, och sa vidare.

Igar var vi ute pa en heldag. Forst till min gudson med familj och mina gamla handledare pa min praktik har i Bolivia for 11 ar sen och deras familj som bor i Pampahasi. De ar grannar och vanner. Vi fick massor av god mat och skrattade at gamla minnen. Som t ex at att jag en gang akte upp till hogplatan med en nunna och 20 gatubarn for att sova under stjarnorna och jag hade pa nagot satt missat att det skulle vara kallt och hade ingen sovsack med mig. Eller nar jag skulle halla i en gruppterapi for 10 personer med drogproblem pa knagglig spanska.. och en hel del annat vi gjort ihop. Felipe holl ett tal och sa att det han gillade bast med mig var att jag var enkel och anpassade mig till vad som an hande aven om det var helt nytt for mig. Det ska jag anvanda i en arbetsintervju =)

Pampahasi ar en av de omraden i La Paz som har drabbats av jordskred. Ett enormt omrade mark har plotsligt lossnat och borjat kana nerat. Ett flera hundra meter brett och langt omrade har helt enkelt forvandlats till jord. Pa omradet bodde det hundratals familjer som nu ar bostadslosa och dar fanns aven en kyrkogard. Nu ar det en basketplan i omradet som ar fullt med plastpressenningar dar folk bor. Och jag som fryser har under fyra filtar.. Och nu en snygg overgang till..

Men igar efter den trevliga sammankomsten var vi plotsligt inbjudna till ett barnkalas i Villa Fatima. En present inhandlades hastigt och lustigt med hjalp av min gudson. De tyckte att 28 kr var hutlost mycket att ge bort. Pa kalaset var det nog 40 barn och 3 clowner, 2 servitorer i starkta vita kostymer som pa silverbrickor serverade chips, ostbagar, bakelser, gelatina, lask, baconchips, kakor, m.m m.m. Iris och Emilia hangde med bast de kunde i alla grupplekar och var tillslut helt slutkorda. Jag tvingades att straffdansa och vann tva plastramar. Vi kom vid 16 eftersom kalaset borjade kl 14. Nar klockan var 19 hade tartan annu inte serverats och vi gav upp. Tog en taxi ner till farmor och farfar och ett bildack gick sonder 3 meter fran huset.. Ungarna somnade motvilligt helt sockerstinna.

Idag har vi varit pa utflykt till en enorm lekpark och sen varit pa Pollos de Copacabana. (Typ Burger King fast med kycklingtema.)

Nar vi kom hem vid fyratiden ville barnen ta pa sig pjamas och ga och lagga sig. Men sen fick Mafalda dem pa andra tankar. Mafalda ar farmors lilla vita lurvig hund som barnen ar helt foralskade i.

Annu en heldag gar mot sitt slut. Och just det. Den borjade med ett Skypesamtal dar barnen fick se sin pappa live for forsta gangen sen de var nagra mander gamla. Det var kul tyckte de och satte genast igang och rita teckningar av en svartharig leende gubbe under en regnbage.

God natt!

Peligrosos

Imorse lämnade vi lervällingen i Sorata och åkte fyra timmar minibuss till La Paz igen. Jag hade fasat lite för bilresan eftersom jag tyckte att resan till Sorata var i läskigaste laget. Men som vanligt var det mindre läskigt att åka uppför än nedfor. De kan helt enkelt inte köra lika fort då och dessutom var dagens chauffor av det lugnare slaget. Jag räknade antalet resenärer i bussen den här gången också och vi var återigen 18 personer. För statistikens skull räknade jag antalet kvinnor kontra män också och det blev två mot 16. Män verkar alltså vara mer benägna att åka i trånga minibussar. För yttermera visso räknade jag antalet personer som såg ut att vara bakfulla också (det var nämligen en hejdundrande fest igår trots lervällingen) och jag fick det till ca fyra. Alla män. Stackars dem. Jag skulle inte ha klarat minibussäventyret i deras skick, trots mitt imponerande lager av Crackers (kex), funkar mycket bra mot åksjuka!

I och med minibussäventyren på leriga vägar med stup insåg vi att en viss språkförbistring råder. Jag har vid flertalet tillfällen hört ordet peligrosos och alltid i sammanhang med farliga grusvägar.  Några exempel:
- När jag cyklade Dödens väg sa guiden flera gånger: peligrosos
- Vägen till Sorata benämndes som: peligrosos
- Kvinnan bredvid mig i minibussen på väg mot Sorata pekade på ett av alla ras och sa: peligrosos.
Jag drog slutsatsen att det betyder farlig. Igår kväll kom ordet på tal igen och då frågade jag Johan om han också trodde att det betyder farlig. Nej det betyder grusväg, sa han. Jaha, sa jag. Så klart det gör. Det är ju bara när jag hör grusväg som ordet nämns. Idag kollade jag upp det i lexikonet iallafall. Och nog sjutton betyder det farlig! Iallafall kan man sammanfatta det hela med grusväg=farlig=peligrosos.
Annars går väl spanskan rätt bra tycker jag...

På tal om farlig så hör vi mycket lite om Japan och Libyen här, men det lilla som kommer fram genom påslagna radioapparater (och som lyckas passera vårt effektiva språkdemoleringsfileter) får håret att resa sig.  Jag tänker på vänner i Tokyo och önskar att allt är ok med dem.
/Sara