En resa, en kamera

- Om du är rädd om din kamera kan du aldrig ta bra bilder. Ett klassiskt citat från fotografen Hans Strand som vet hur det låter när en kamera ramlar ner i Grand Canyon.

En kamera som man tar med sig till Sydamerikas fattigaste land bör man alltså inte behöva vara rädd om. Samtidigt vill man ju ha möjlighet att ta de bilder som man verkligen vill och inte sitta där och önska att någon annan utrustning satt i ens händer. Vilken utrustning är det som kan uppfylla dessa två kriterier? Jag har idag skaffat min fjärde systemkamera som ska få följa med mig i mars. Jag stod och vägde mellan en Nikon D7000 eller en D300s. Det som talade för D300s var att den kändes som en riktig kamera som låg skönt i handen och hade hyfsat bra prestanda. Nu sitter man hemma och försöker läsa genom handboken på 400 sidor. Det känns som att det kommer att ta ett tag innan man förstått sig på allt vad denna kamera kan prestera. Och man har ju hela 68 dagar på sig att lära sig alla funktioner och att sluta vara rädd om den dyraste kameran jag haft.

Kvinnan utan minne

Idag har vi varit och förnyat passen inför resan. Nu gäller det bara att komma ihåg att ta med dem när vi reser. Passen och de gula vaccinationskorten får inte glömmas! Som tur är, så är det ovanligt att man glömmer superviktiga grejor. Iallafall för de flesta människor. En del brukar skryta om att de har s.k. superkrafter, t.ex. att det de kan drömma sanndrömmar, har detaljerat bildminne, aldrig glömmer ett ansikte eller kan skjuta iväg spindelnät genom handlederna (ja, ni vet vem den där sista är). Jag har inget av detta, jag har en antisuperkraft istället (jmf Rouge i X-men). Min antisuperkraft är att jag glömmer saker. Alltså, jag glömmer bort att ta med prylar dit jag ska. Redan som barn glömde jag toppluvor överallt. Idag glömmer jag oftast mobilen, nycklarna eller plånboken. Man kan kalla det slarvig också, men jag föredrar att de se det mer som en förbannelse. Eller helt enkelt en olycklig omständighet att jag alltid tänker på viktigare saker än vad jag ska ha med mig när jag går hemifrån. Jag tänker oftast på vart jag ska faktiskt, eller om alla personer som ska med är med, inte vad jag eventuellt kan behöva där. Min mamma har lärt mig att räkna kollin när jag reser: "tre kollin Sara, kom ihåg det!" Fast det bygger ju på att jag har lagt rätt saker i de där kollina. I värsta fall drar man runt på tre kollin utan innehåll.

Att vara legoberoende

Det är det mörkaste tiden på året. Så är det bara. I Umeå har vi ca 6 timmar av dagsljus varje dygn. December har som tur är varit soligt, vilket gör att dagsljuset dröjer sig kvar något längre. Man får göra andra saker än att sola eller gräva i trädgården helt enkelt. Vi åker skidor, iallafall Johan och jag. Skogen är magisk just nu med all snö på grenarna. Man känner sig pytteliten där skidspåren letar sig fram genom tunnlar mellan träden. Vi läser en hel del böcker också. Barnen bygger med lego. Ibland undrar jag hur vi ska klara resan utan legot. Våra barn är legoberoende. När allt annat känns mörkt och dystert kan man alltid bygga lite med lego. Men man kan väl inte bära med sig 10 kg lego till Bolivia, antar jag. Hur ersätter man 10 kg Lego? Vi ska flyga i ca 30 timmar när vi reser till Bolivia, hur ska vi klara att vara instängda i 30 timmar utan lego? Jag frågade en kompis vad långseglande människor sysselsätter sina barn med när de är fast på en båt i många dagar, kanske veckor. Pärlplattor och målarböcker, var det dystra svaret. Ok, vi har en son som älskar pärlplattor och målarböcker, men den andra sonen avskyr faktiskt båda sakerna. Han ser det nästan som en förolämpning om vi ens föreslår det. Som tur är älskar båda böcker. Vi får helt enkelt läsa och läsa och läsa oss igenom resan. Och kanske kan vi sova en stund. Sen vet jag att mat i små förpackningar kan vara oväntat stimulerande i ett flygplan, typ "åh vilken liten läskburk!".

Porslinsfigurer och hala stolar

Idag har även Johan och Hugo blivit vaccinerade med första dosen. Det gick bra. Hugo var sammanbiten som en farbror med tandvärk, och sa inte ett ord förrän det hela var över. Efteråt var han mycket lättad och visade sina plåster. Jag och Frans ska ta dos nr två om en vecka, sen är vi i det avseendet klara för avfärd. Avfärden ja, den närmar sig med stormsteg. Det är nu två och en halv månader kvar tills vi reser. Jag var hemma hos mor och far en sväng i helgen och hann träffa min syster och tillika resesällskap Åsa. Vi frossade i planer och frågeställningar av typen "var ska vi bo", "vad kommer vi att göra" och "borde man ta med flytväst". Ja, jag vet, den sista frågan är ju galen, men ska man åka på en flod med två icke simkunniga  tvillingpar så dyker den frågan upp förr eller senare. Vi får se hur det blir med den saken.

Mina idoler idag är ett par bekanta som är med sina ettåriga tvillingar på Sri Lanka i tre månader. De gör en Minor field study. Kolla in deras fina resedagbok på Resedagboken: Sri Lanka.

Vi var på Island med våra knattar när de var 1,5 år. Jag mins att det var en riktigt spännande resa och stundtals lite utmattande. Vi fick liksom aldrig riktigt sova och vi tycktes ofta hamna hemma hos folk med små porslinsprydnader på glasbord, alternativt ovanligt hala stolar och bord som barnen hela tiden ramlade ned ifrån (något jag aldrig har reflekterat över efter Islandsresan). En icke idealisk miljö för 1,5 åringar med stor upptäckarlust (ref: jmf Ekmans Papphammar på rullskridskor), men vi hade en jättebra resa och vi blev urstarka av att bära barnen i bärstolar upp och ned på olika vulkaner. Resan till Bolivia kommer med all säkerhet att innehålla andra spänningsmoment, men jag kommer inte behöva bekymra mig för hala stolar eller porslinsfigurer.