Bortom Lonely Planet

Kors i taket, vi har besokt ett stalle som inte finns i Lonely Planet. Vad som ar orskerna till att denna bibel har missat en sa fantastisk plats forblir oklara. Det var namligen ett av de finaste stallen jag har varit pa. Stallet heter Urmiri och ligger 3-4 timmars bussfard fran La Paz. Man aker en stund pa altiplanon och allt ar platt, platt, platt. Efter kanske 6-7 mil tar man av fran stora vagen och in pa en grusvag som man studsar pa i ca 45 minuter. Man passera massor av odlingar med potatis, quinoa, nagon slags sad m.m. Emellanat foljs bussen av hundar som lamnar sitt jobb som vakt- och herdehund for alla hjordar av far och lamadjur som vi passerar. Hundarna ar otroligt snabba och uthalliga, en foljde oss i sakert 10 minuter innan den gav upp och atervande till sitt jobb. Efter den studsiga grusvagen foljer en serpentinvag som inte gar av for hackor. Vagen ar smal och och sitter liksom upphangd pa bergvaggen. Pa ena sidan bergvagg, pa andra sidan stup. Jag maste erkanna att jag var radd, man kan liksom inte lata bli att tanka pa vad som hander om foraren for en stund blundar, svimmar, blir sjalvmordsbenagen, tappar lusten, glommer hur man kor eller nagot annat. Naturligtvis holl han sig dock pa vagen och vi fick snart veta hans exklusiva skal for detta, forutom rent professionella - han var kar! Pa vagen tillbaka smugglade han namligen med sin flickvan och de satt och tisslade och tasslade och drack lask hela vagen tillbaka till La Paz. Hur som helst, serpentinvagen kanns lang men ar kanske inte det egentligen, man tappar tidsuppfattningen nar man haller andan. Nar den tar slut ar man framme. Och plotsligt ar man i paradiset! Vagen slutar i en brant ravin omgiven av hoga bergvaggar och dar byggde de ett hotell pa 40-talet. Anledningen till att just denna plats valdes ar at det finns varma kallor i omradet och vattnet fran dessa anvands for att varma upp ett antal pooler med. Vattnet ar omkring 35-38 grader och man kan ligga i hur lange som helst, nagot som barnen testade. Rekordet var 6 timmar pa en dag! Hugo larde sig simma ryggsim och utbrast pa kvallen att detta var hans lyckodag. Frans kan simma ryggsim sen innan kan jag tillagga och avlade flera langder i den stora bassangen. En sak som var otroligt charmig med hotellet var att de endast erbjod elektricitet tva timmar per dygn, mellan kl 19 och 21. Efter kl 21 blev det kolsvart och man har bara stearinljus till hjalp for att se. Da kan man garna ta en titt pa stjarnhimlen. Det ar helt fantastiskt och nagot man inte upplever var dag, aven om man bor pa landet som vi gor. Det ar som att sta nere i ett djupt hal, eftersom bergvaggarna stupar rakt ned pa tva sidor. Hogt uppe ser man stjarnorna som gar att urskilja sa mycket battre utan gatlyktor och annan belysning. Hotellet ar omgivet av mangder av kaktusar och blommor. Johans bilder far ge en battre bild av det sen.
Vi stannade i tva natter och om jag aker till Bolivia igen sa ar detta ett stalle jag garna atervander till.
/Sara

Blockader

En av de varningar som Svenska UD utlyser for Bolivia och La Paz i synnerhet är de vanliga demonstrationerna och vägblockaderna. Under måndagen och tisdagen hamnade vi mitt i en och det var faktiskt inte så farligt som det låter. Det som händer är att folk samlas och demonstrerar mot någonting, i detta fall var det höjda busspriser. Eftersom det inte bara är några stycken som demonstrerar utan snarare tusental (föreställ dig sossarnas tåg på första maj i Stockholm) så blir det svårt för den redan svårt trängda trafiken att ta sig fram. Det blir stopp överallt och för oss innebar det att vi inte kunde ta oss till hotellet per taxi, utan vi fick gå några kvarter. Inte så farligt. Dagen efter kom ett demonstrationståg plötsligt spatserande nedför en gata där vi stod och då blockerade poliserna alla vägar runt omkring. På en tvärgata kom en blåsorkester gåendes med sina instrument i händerna. Vet inte riktigt vilket samband de hade med resten, men det kändes sannerligen som om folk var i farten.  I El Alto var det dessutom grushögar mitt i gatan på ett flertal ställen som stopp för trafiken. Det är ett väldigt effektivt sätt att stänga av trafiken och skapa oro. Självklart kan dessa demonstrationer spåra ur och då svarar polisen ofta med tårgas, och det är inte kul att hamna mitt i. Som tur var så var måndagens och tisdagens demonstationer lugna. Jag har inte hört hur det gick med busspriserna, men jag tippar att beslutet kvarstår. Tydligen har inte priset som idag är 2,50 kr per resa höjts på fem år.
/Sara

Utför dödens väg

Cykeln rusar utför en smal grusväg. Det gäller att hela tiden vara koncentrerad annars åker man omkull och om man har otur så försvinner man då utför stupet. Jag är på väg utför "Dödens väg", en sju mil och 3600 höjdmeter väg som mest kan liknas vid en skogsbilväg i Norrland. Skillnaden är att det är en klippvägg/grusvägg på ena sidan och på andra sidan ett flera hundra meters högt stup. Vi börjar på strax under 5000 meters höjd och det är kallt och dimmigt. Vissa i vår grupp har missat det där med att ha rätt klädsel. Eller vad sägs om sandaler och t-shirt. Jag fryser fast jag har betydligt mer kläder på mig. En i gruppen bryter efter andra delsträckan eftersom hon inte mår bra. Det kan vara höjden eller någon annan allvarligare sjukdom. Efter tredje delsträckan har vi den första punkteringen och det är tur att vi har en följebil med reservdelar och en extra cykel. Jag försöker fota, men det är dimma, regn och hundraprocents luftfuktighet och jag känner att det räcker med att hålla sig på vägen. Det är väldigt roligt och det är väldigt populärt att göra detta. Idag är det säkert 50-100 personer som cyklar utför denna väg. Det är nästan enbart backpackers från olika delar av världen och det känns som om man slungas tillbaka tio år i tiden när man vistas med dessa människor. Man glider runt och gör roliga saker i olika världsdelar samtidigt som man har en väldigt priviligerad tillvaro. Det blir speciellt tydligt när en i vår grupp cyklar på en gumma så att hon tappar sin tygpåse på den leriga marken. Hon blir givetvis jättearg och man förstår hur hon tänker att vi bara leker runt.

Men det är en väldigt rolig lek och man hjälper inte henne genom att inte göra sådana här saker, snarare tvärtom.

Lavado

Vi har med med viss oro sett tvättberget växa i samma takt som de rena kläderna tagit slut i vår slimmade packning. Vi gjorde ett ryck i Coroico och tvättade lite grann genom att hälla vatten i en plastpåse och skaka runt med tvättmedel, ett desperat försök att likna en tvättmaskin.

Innan vi reste trodde jag att vi skulle kunna göra som jag brukade i England, gå till ett tvätteri med tvättmaskiner, slänga in tvätten i en ledig maskin, betala ett mynt och därefter läsa skvallertidningar i 40 minuter, sen ytterligare 30 minuter medan kläderna torktumlades. Kan tillägga som en parentes att när jag ser en bild på någon av tjejerna i Spice Girls så associerar jag direkt till vibrationerna av tvättmaskiner och torktumlare. Det stod nämligen så mycket om dem i skvallertidningarna på den tiden. Tyvärr har jag inte sett några sådana där ställen här, även om det säkert finns. Jag har bara sett enorma badkarsliknande anordningar på en massa ställen vilka jag vet används som tvättmaskiner - handtvättmaskiner.

Att lämna ifrån sig sin tvätt för att låta någon annan skura den med en skurborste till en kostnad av kanske 20-30 kr är ju ett alternativ, säkert finns det också ställen där maskiner gör jobbet, men det kändes ändå helt rätt när Iris och Emilias farmor erbjöd oss att tvätta våra kläder i deras "tvättmaskin". Sagt och gjort. Jag åkte dit med barnen (och här får jag verkligen be om ursäkt för den totala ojämställdheten, Johan var inte ens med, han cyklade omkring på "Dödens väg" glatt ovetandes om min enorma husmodersinsats) och typ 3 kg tvätt. Som det man lägger i en vanlig tvättmaskin alltså.

Så här går det till: först blötläggs tvätten i iskallt vatten tillsammans med tvättmedel, sen skurar man och gnuggar man varje klädesplagg med en skurborste eller mot kanten av karet, man kan också göra några tvättmaskinsaktiga rörelser med handlederna, sen ska den sköljas två gånger (också i kallt vatten) och slutligen vridas ur. Åsa och jag stod sida vid sida och tvättade som värsta tvätterskorna. Och det var kul faktiskt, men jobbigt! Det är härligt att klara av saker själv på något sätt, att veta att man minsann kan klara av en maskins jobb om man måste. Det tog två timmar! Och detta gör nästan alla bolivianska kvinnor åt hela familjen flera gånger i veckan. De tvättar dessutom enorma kjolar, lakan och täcken! Det är väldigt imponerande. Ofta torkas tvätten liggande eftersom solen lyser rakt uppifrån, så en buske, ett tak eller en klippa är ett utmärkt torkställe. Fast bara om solen lyser förstås. Det gjorde den inte idag. Vi har nu flera kg blöt tvätt i hotellrummet upphängt på en tvättlina som vi köpte i Sorata. Inte riktigt lika charmigt.

/Sara

Om lite allt mojligt

Persikor, mangos, jordgubbar, applen, paron, papayas, vindruvor, vattenmeloner, annanas, apelsin, lime... mate de coca, mate de cedron, mate de toronjil, mate de manzanilla.. persilja, huacataya, quirquiña, hierba buena.. och sa alla gronsaker.. Nar vi ar hos farmor och farfar finns det annan foda an kyckling och cocacola som annars ar det som allt som oftast star pa menyn. Nar vi var i Coroico fick vi pa kvallen valja mellan stekt kyckling, grillad kyckling, kycklingschnitzel, kycklingsoppa eller fisk. Men kyckling ar oftast ett sakert tips. En gang forsokte jag mig pa en rakcoctail. Har i La Paz i landet utan hav. Borde ha klurat ut att det var nagot lurt.

Jag har insett att fem veckor inte ALLS ar tillrackligt for att vara har igen. Nu ar det bara 3 veckor kvar och tusen saker kvar att gora. Jag vill resa runt landet och samtidigt bara traffa alla vanner och hanga i La Paz. Den 26 ar vi bjudna pa ett dop, den 3 april pa sammankomst hos vanner, daremellan ska jag traffa tusen manniskor, sova over hos minst 3 olika vanner, inhandla massor av saker att ta med hem, halsa pa mina gamla arbetsplatser.. (Jag ar grymt sugen pa att hitta nagot jobb har igen.. ) Farmor och farfar vill att vi ar hos dem hela tiden, min gudson med familj vill att vi ar dar och gor roliga saker, och sa vidare.

Igar var vi ute pa en heldag. Forst till min gudson med familj och mina gamla handledare pa min praktik har i Bolivia for 11 ar sen och deras familj som bor i Pampahasi. De ar grannar och vanner. Vi fick massor av god mat och skrattade at gamla minnen. Som t ex at att jag en gang akte upp till hogplatan med en nunna och 20 gatubarn for att sova under stjarnorna och jag hade pa nagot satt missat att det skulle vara kallt och hade ingen sovsack med mig. Eller nar jag skulle halla i en gruppterapi for 10 personer med drogproblem pa knagglig spanska.. och en hel del annat vi gjort ihop. Felipe holl ett tal och sa att det han gillade bast med mig var att jag var enkel och anpassade mig till vad som an hande aven om det var helt nytt for mig. Det ska jag anvanda i en arbetsintervju =)

Pampahasi ar en av de omraden i La Paz som har drabbats av jordskred. Ett enormt omrade mark har plotsligt lossnat och borjat kana nerat. Ett flera hundra meter brett och langt omrade har helt enkelt forvandlats till jord. Pa omradet bodde det hundratals familjer som nu ar bostadslosa och dar fanns aven en kyrkogard. Nu ar det en basketplan i omradet som ar fullt med plastpressenningar dar folk bor. Och jag som fryser har under fyra filtar.. Och nu en snygg overgang till..

Men igar efter den trevliga sammankomsten var vi plotsligt inbjudna till ett barnkalas i Villa Fatima. En present inhandlades hastigt och lustigt med hjalp av min gudson. De tyckte att 28 kr var hutlost mycket att ge bort. Pa kalaset var det nog 40 barn och 3 clowner, 2 servitorer i starkta vita kostymer som pa silverbrickor serverade chips, ostbagar, bakelser, gelatina, lask, baconchips, kakor, m.m m.m. Iris och Emilia hangde med bast de kunde i alla grupplekar och var tillslut helt slutkorda. Jag tvingades att straffdansa och vann tva plastramar. Vi kom vid 16 eftersom kalaset borjade kl 14. Nar klockan var 19 hade tartan annu inte serverats och vi gav upp. Tog en taxi ner till farmor och farfar och ett bildack gick sonder 3 meter fran huset.. Ungarna somnade motvilligt helt sockerstinna.

Idag har vi varit pa utflykt till en enorm lekpark och sen varit pa Pollos de Copacabana. (Typ Burger King fast med kycklingtema.)

Nar vi kom hem vid fyratiden ville barnen ta pa sig pjamas och ga och lagga sig. Men sen fick Mafalda dem pa andra tankar. Mafalda ar farmors lilla vita lurvig hund som barnen ar helt foralskade i.

Annu en heldag gar mot sitt slut. Och just det. Den borjade med ett Skypesamtal dar barnen fick se sin pappa live for forsta gangen sen de var nagra mander gamla. Det var kul tyckte de och satte genast igang och rita teckningar av en svartharig leende gubbe under en regnbage.

God natt!

Peligrosos

Imorse lämnade vi lervällingen i Sorata och åkte fyra timmar minibuss till La Paz igen. Jag hade fasat lite för bilresan eftersom jag tyckte att resan till Sorata var i läskigaste laget. Men som vanligt var det mindre läskigt att åka uppför än nedfor. De kan helt enkelt inte köra lika fort då och dessutom var dagens chauffor av det lugnare slaget. Jag räknade antalet resenärer i bussen den här gången också och vi var återigen 18 personer. För statistikens skull räknade jag antalet kvinnor kontra män också och det blev två mot 16. Män verkar alltså vara mer benägna att åka i trånga minibussar. För yttermera visso räknade jag antalet personer som såg ut att vara bakfulla också (det var nämligen en hejdundrande fest igår trots lervällingen) och jag fick det till ca fyra. Alla män. Stackars dem. Jag skulle inte ha klarat minibussäventyret i deras skick, trots mitt imponerande lager av Crackers (kex), funkar mycket bra mot åksjuka!

I och med minibussäventyren på leriga vägar med stup insåg vi att en viss språkförbistring råder. Jag har vid flertalet tillfällen hört ordet peligrosos och alltid i sammanhang med farliga grusvägar.  Några exempel:
- När jag cyklade Dödens väg sa guiden flera gånger: peligrosos
- Vägen till Sorata benämndes som: peligrosos
- Kvinnan bredvid mig i minibussen på väg mot Sorata pekade på ett av alla ras och sa: peligrosos.
Jag drog slutsatsen att det betyder farlig. Igår kväll kom ordet på tal igen och då frågade jag Johan om han också trodde att det betyder farlig. Nej det betyder grusväg, sa han. Jaha, sa jag. Så klart det gör. Det är ju bara när jag hör grusväg som ordet nämns. Idag kollade jag upp det i lexikonet iallafall. Och nog sjutton betyder det farlig! Iallafall kan man sammanfatta det hela med grusväg=farlig=peligrosos.
Annars går väl spanskan rätt bra tycker jag...

På tal om farlig så hör vi mycket lite om Japan och Libyen här, men det lilla som kommer fram genom påslagna radioapparater (och som lyckas passera vårt effektiva språkdemoleringsfileter) får håret att resa sig.  Jag tänker på vänner i Tokyo och önskar att allt är ok med dem.
/Sara

Copacabana och Sorata

Josses, vad tiden gar!! Det har gatt flera dagar sen jag eller Johan skrev sist. Vi har ju delat pa oss en stund sa att Asa har mer tid i La Paz, medan vi har rest runt lite pa egen hand. Vi lamnade La Paz i onsdags och akte turistbuss till Copacabana vid Titicacasjon. Copacabana ligger pa 3800 m hojd, men vid det har laget har vi vant oss vid hojden. Vi tog in pa ett otroligt fint hotell som hette Las Olas. Det var en massa sma barbapappaliknande hus, allihopa runda och valdigt fina. Vi bodde i en stuga som hette La Tortuga och sag ut som ett agg nedstoppat i marken. Det hade tva vaningar, langst ned en enorm rund sang och toalett. En trappa upp fanns en batformad sang och tva hangmattor. Ut mot Titicacasjon var det enorma panoramafonster. Barnen alskade det - och vi med! Dessutom fanns det en jakuzzi i tradgarden med soluppvarmt vatten typ 39 grader. Otroligt skont! Dag tva akte vi ut till Isla del Sol. Man aker bat i 2-3 timmar sen ar det meningen att man ska strova runt pa on och titta pa inkaruiner mm. Men det gjorde inte vi. Barnen vagrade helt enkelt och vi fastnade istallet pa en strand och byggde sandskott. Helt ok det med for stranden var vacker som en drom. Sen var det lika lang resa tillbaka med endast ett stopp till. Det ar otroligt vackert och fascinerande med inkakulturen, men jag maste anda tipsa andra som reser med sma barn att agna dagen at nagot annat. Isla del Sol-turen ar en vuxengrej helt enkelt. Barnen tyckte batresan var for lang och hade inge intresse av ruiner.  Det var skont att komma tillbaka till "agget" pa kvallen och lasa bok och ta det lugnt.

Dagen darpa packade vi ihop och tog en buss till Huarina (halvvags till La Paz) dar vi bytte till en minibuss mot Sorata. Alltsa, det har med trafiksakerhet ar nagot av en ickefraga i Bolivia. Jag och Frans satt langst bak, han i mitt kna, och jag raknade till 18 personer i minibussen. Plus en sack med socker! Skont att det ar asfaltsvag iallafall tanka jag i min enfald, naturligtvis tog den slut. Sa dar satt vi och guppade fram pa en grusvag med stup pa ena sidan, 18 personer i en minibus. Det kandes inget bra, men det gar ju inte att stiga av. Det ar bara att titta in i bergvaggen och be till gud. Vi klarade oss helskinnade ned till byn och tog in pa ett valdigt markligt hotell som hette Altura Oasis. Markligt och fint. Det ar som att komma hem till en amatortradgardsmastare och inredare av typen Kirsteiger. Allt ar individuellt, unikt och handskrivet. Det kryllade av djur ocksa: hundar, kor, ankor, gass, katter, papegojor, lamor etc Vart rum var tyvarr en fuktdrypande hala med golvet tackt av grasuggor. Vi stannade bara en natt. Nu ar vi fortfarande i Sorata och bor pa ett annant hotell. Det regnar och allt ar en enda lervalling. Inte sa muntert kanske, men detta hor ju till resandet. Man upptacker bra och daliga stallen. Sorata kommer nog att hamna ganska langt ned pa listan, tack vare laskig vag hit och osregn. Med andra ord kan detta vara en guldklimp om bara molnen ville ge vika sa att vi fick lite utsikt. Imorgon bar det av till La Paz!
Sara

Hos frisoren

Jag sitter i finrumme. Bredvid den lilla datorn ar det stora matsalsbordet tackt av ris som tvattats och nu ligger pa tork. Utanfor fonstret glittrar miljoner lampor fran La Paz som ligger lite hogre an dar vi nu ar hos farmor och farfar i Cota Cota. Barnen leker i kusin Marcos lekrum bredvid, nojda efter ett lass med glass och farska jordgubbar.

Idag har vi varit och klippt oss. Jag, Iris, Emilia och farmor. Det hela gick loss pa 95 kronor och barnen ser jattesota ut med riktiga frisyrer. Iris som var forst ut i frisorstolen brot ihop i grat efter att hon utan forvarning anfolls av inte en utan tva frisorskor utrustade med varsin sprayflaska. Det fick bli Emilia som borjade istallet. Nar Iris sag hur fin hon blev gick hon med pa att klippa luggen. Och sen lite till. Nar det var min tur visade frisorskan massa bilder pa unga kvinnor i enorma harsvall med lockar. Alla med langre har och biljoner fler harstran an jag pa huvudet. Nar jag papekade att det nog skulle bli svart att fa till det dar suckade hon och borjade klippa anda. Det blev val ok. Men lite besviken ar jag over att jag inte har langre och lockigt tjockt har efter klippningen..

Vi blir verkligen val omhandertagna har. Nar barnen badade haromdagen hade de inte mindre an 7 personer som torkade och kammade dem och pudrade in dem och satte pa dem strumpor och gullade med dem.

Vi ater massa god mat och idag har vi bakat brod till ett helt kompani.

Nu ar det sovdax for tjejerna! Vi hoppas att morfar mar bra snart darhemma och att mormor orkar. Stor kram

Att resa

Nu har vi varit på resande fot i över en vecka och man börjar känna sig mer och mer bekant med landet. Jag börjar känna att våra svenska fjäll bleknar i jämförelse med dessa gigantiska dalgångar, bergsryggar och snöklädda toppar. Man känner också att dessa toppar är helt onåbara, även om man rest utan barn så skulle man inte klara av att ta sig upp på dessa höjder där luften är tunn och stupen gigantiska. Att resa med barn går bra, det gäller bara att ha ett lite lugnare tempo, gå och lägga sig tidigare, försöka bo på ställen som ligger fint till och undvika långa vandringar. Ungefär som att vara pensionär i förtid :-).

Taxivandring är ett nytt begrepp för mig, man tar en taxi till något fint ställe där man skrotar runt en stund och försöker undvika att barnen ramlar ner för någon brant. Vi är nu tillbaka i La Paz, denna otroligt häftiga stad och här är jag sugen på en taxivandring mellan olika utsikter (mirador). Men det får nog vänta, för imorgon åker vi vidare mot Copacabana som ligger vid Titicaca-sjön. Åsa, Iris och Emilia ska nu bo hos Farmor och Farfar några dagar. Det ska bli spännande att resa runt själv, även om vi kommer att sakna Åsa och hennes roliga barn.

Jag hoppas att man snart ska vara lika stark som man är hemma och ska orka springa runt litegrann.

Fridens / Johan

En el paraiso

I can´t get no satisfaction! Rolling Stones rullar ut över tillvaron som är all motsats till just denna låttitel. Satisfaction känns i varje fiber av mitt jag. En kaffe på bordet, en Derby suave i handen, barnen som skrattar någonstans därnere vid hängmattorna i trygga händer hos Sara och Johan och så utsikten.. Fast det borde stå UTSIKTEN. Varje försök att fånga den på bild är som att försöka spara ljus i en burk eller något. Det går inte.

Har legat en timme i polen idag, i samma takt som den svenska vinterns tjäle går ur kroppen färgas den röd. Sara kommer som en räddande ängel innan jag drömmer mig bort och förvandlas till en nykokt kräfta. Har lånat Hugos cyklop och gurglat runt i vattnet oförskämt länge. Mitt nya favoritställe är inte Coroico, det är i en pool i Coroico. För i vattnet slipper man de små gula djävulsflugorna som äter oss levande. Det ser ut som om vi drabbats av en vattkoppor hela högen.

Vi har hunnit träffa släkt och vänner också en del. I onsdags var vi hemma hos farmor och farfar i Cota Cota och blev bjudna på lunch. De bor verkligen fint med utsikt över alla berg och La Paz, lite som att vara på landet fast ändå inte. De har en trädgård full av blommor och allt är snäppet varmare än i La Paz eftersom det ligger i Zona Sur. Ungarna (och vi) slet av oss genast av oss fleecetröjor och Iris, Emilia, Hugo, Frans och kusin Marco startade ett vattenkrig och fann varandra direkt. Inne i hallen fanns ett foto av Iris och Emilia på en bänk och det kändes fint. Farbror Jerry kom också och hälsade på och hade med sig Barbiedockor till tjejerna som först tittade mycket skeptiskt på dem men som sedan inte kunde slita sig från att borsta och göra frisyrer på dem och ta av och på deras högklackade skor. Farmors syster var också där, tía Isabel. Hon bad en bön innan maten där hon tackade för att de äntligen fick träffa Iris och Emilia och mig och min systers familj och de hade väntat på den här dagen och vi var så välkomna.

Iris och Emilia har hittat ett sätt att kommunicera med dem på även om de inte kan spanska. De helt enkelt härmar allt de säger och gör. Farmor säger: Que liiinda eres, dame un besito och tar Iris på kinden. Iris upprepar: Que liiiina ejes.. dame un besito.. och tar farmor på kinden och skrattar. Väldigt uppskattat sätt!

Dagen hos farmor slutade med att Iris och tía Isabel fann varandra över trädgårdsrensande bland blommorna och farmor smörjde in Emilias skrubbsår med Mentisan. Det var en härlig dag.

När vi kommer tillbaka till La Paz från Coroico är planen att vi ska bo hos dem några dagar. Vi har också hunnit träffa min gudsom Mauricio med familj, jättekul. Det är så märkligt när man tänker på folk som de var för fem år sedan utan att tänka på att det har gått fem år. Pappa Eloy hade blivit gråhårig, Mauricio som är fem år hade förstås blivit 10 år. Och lilla Mariana var 14 år och bebisen Maria de los Angeles var 6 år!

Nu är det dags att gå ner till stan och hitta något att äta och försöka ta ut pengar, för jag har 0 pengar.

På cykel nedför en 3200 m lång backe

Fredag den 11 mars

Hotel Esmeralda i Coroico är nog det absolut mysigaste stället som jag känner till.  Kl. är åtta på kvällen och vi sitter på balkongen till vårt hotellrum. Det är alldeles vindstilla och cikadorna spelar serenad, tillsammans med hundarna som skäller in sina revir för natten.  Det är ett kompakt mörker, men jag vet att bortom mörkret döljer sig höga berg med skogar som hämtade ur fantasin. Jag har sett skogen på nära håll idag, för jag cyklade hit till Coroico genom den på det som kallas för Dödens väg, eller Världens farligaste väg. En del kallar den också för världens vackraste väg, och jag kan hålla med om båda. Det är en dödligt vacker väg.  Denna mytomspunna väg börjar en bit utanför La Paz och leder till Yolosa. Jag åkte den på cykel, det enda möjliga sättet idag, förutom att gå förstås. Förr var detta den enda vägen norrut från La Paz, den väg som alla lastbilar och bussar och andra fordon tog för att transportera folk och varor mellan La Paz och Yungas. Nu för tiden är vägen blockerad av jordskred på flera ställen. När man ser vägen är det ofattbart att förstå att det överhuvudtaget kunde passera en personbil på den, än mindre ett möte mellan en buss och en lastbil. Det var just det som var problemet också, det gick inte. Ofta slutade mötena med att ett fordon trillade ner.  Därav namnet Dödens väg. När jag var i Bolivia förra gången var statistiken ett fordon per vecka.

Idag finns det en ny säkrare väg och inga fordon tar sig fram längs Dödens väg längre, men en sjuhelsikes massa cyklister! Det har blivit business att låta turister åka hela vägen från La Cumbre utanför La Paz till Yolosa, och det var det jag gjorde idag. Turen börjar med en minibusstur till La Cumbre som ligger på 4700 m. Där börjar den 65 km långa cykelturen som i stort sett går nedför hela tiden. Halva vägen är asfalt och känns ungefär som en tur i Norge, efter detta kommer man till det avsnitt som kallas Dödens väg. Det är en grusväg som är ungefär lika bred som en gammal oanvänd skogsbilväg, en sån där med gräs i mitten.  Grusvägen är i ganska dåligt skick med många gupp och stor stenar. På ena sidan är det klippa, på andra sidan en genväg till Guds rike. Det är ett skarpt stup helt enkelt, och som mest är det 400 m tills man når botten. När man närmar sig kanten för att kika ut känns det som att förlora sig i evigheten. Det tar aldrig slut och där vill man inte ramla ned. Som tur är cyklarna riktiga down-hillcyklar i utomordentligt bra skick om bromsarna funkar som de ska. Sen gäller det bara att ta det lugnt. I början av turen finns knappt någon växtlighet och det är kallt, men ju längre ned man kommer desto mer växter och djur finns det och desto varmare blir det. Skogen är fantastisk, det är någon slags jätteormbunkar som ser ut som tallar på håll och andra träd med stora hängande lavar på.

Vi nådde Yolosa vid lunchtid och fick lunch och en dusch. Därefter tog jag mig till Coroico (endast 1750 m över havet) där resten av vårt gäng redan var. De hade tagit en taxi dit från La Paz och hade hunnit bada flera gånger i poolen.  Att sen fördriva eftermiddagen  med att spela biljard, gå på upptäcksfärd i hotellträdgården och leta eldflugor i mörkret gjorde detta till en fantastisk dag. 

Lördag den 12 mars

Magisk morgon med tät dimma som när den lättade avslöjade höga gröna berg, med snötäckta toppar vid horisonten. Förmiddagen spenderades vid poolen och sen en välbehövlig siesta vid lunch. Nu är det eftermiddag och åskmoln har hopat sig. Eftersom vi är ganska högt upp på ett berg känns det som att vara precis under ett tak. det är mäktigt. Om en stund ska vi gå ned till byn och äta middag. Ska försöka undvika kyckling idag, det verkar vara något av en nationalrätt här. Man äter den stekt, friterade eller kokt i soppa tillsammans med hela potatisar. En annan traditionell rätt är en slags het salsa bestående av krossade färska tomater och chili. Passar perfekt till ris eller bröd.

Några bilder från resan

Gå in på följande sida för att se några bilder från resan, välj Bolivia. Sidan kommer att uppdateras kontinuerligt.

Kommentar: I och med att resan är avslutad har vi valt att ta bort bilderna från bloggen.

Huller om buller i La Paz

Vi är fortfarande kvar i La Paz. Det har varit väldigt bra dagar här sen vi kom i måndags. La Paz är en extremt rörig stad (med svenska mått mätt, Indien slår säkert detta med hästlängder). Det är människor överallt, trottoarerna ar jättesmala och man trängs hela tiden. Gatorna är fulla av minibussar och taxibilar, blandat med större bussar och stora jeepar (!). Vanliga personbilar finns knappt alls. Det gäller att hålla sig på trottaren annars blir man platt. Mitt i all röra råder något slags lugn, saker får ta den tid det tar och man blir konstigt nog inte stressad här. Om man inte ar typen som flippar ur av att vänta förstås - för vänta måste man kunna i La Paz. Idag när vi kom ut fran hotellet var det en ca 200 m lång kö utanfor som gick till polisstationen här intill. Alla höll tålmodigt i ett papper som antagligen skulle stämplas av någon polis. Igår skulle vi fixa telefoner, och det var samma sak där, en enorm kö och ett 60-tal tålmodigt väntande Bolivianer. Igår beställde vi hämtmat, det tog 1,5 timme. På restaurangen får man maten efter först ca 45 minuter. Men man vänjer sig. Till och med barnen har resignerat inför detta efter bara fyra dagar, de har utväcklat ett fantastiskt tålamod.

Idag har vi varit ute på stan. Först åkte gick vi till en marknad här intill och tittade på kommersen. Där såldes frukt, grönskaer, kött, fisk och allt annat i matväg. Det är lite andra regler gällande livsmedelskontroll här, dvs inga alls! Köttfars ligger rakt upp och ned i rumstemeratur, liksom kyckling och fisk. Man kan inte låta bli att undra hur folk överlever - eller om vi kanske är överdrivet forsiktiga i Sverige. :) Efter marknaden åkte vi till Sagarnaga (turistgatan) och tittade på alla hantverk och sånt. Det finns så himla mycket fint att se och köpa om man vill! Förutom själva stånden och affärerna går folk runt och säljer saker. Vi köpte kaktusfrukter av en man som släpade runt dem i en skottkärra. Det var otroligt gott, som ett stort hjortron i konsistensen, men med smak av melon. Den roligaste försäljaren är fossilmannen. Han smyger upp intill en och väser på ett väldigt mystiskt vis "fossiles, fossiles" samtidigt som han visar en sten med fossil i på samma sätt som man skulle visa upp ett kilo kokain i en folkmassa. Min syster säger att det är samma man som när hon bodde här för sex år sen. Det verkar gå bra för honom.

I eftermiddag ska vi gå på bio och se filmen Trassel pa spanska. Barnen ser verkligen fram emot det.

Hasta luego!

Men var ar krokodilerna?

Pulsen ar uppe i hundranittio och jag har bara gatt nagra kvarter. Jag kommer vara SA supertrimmad nar jag kommer harifran sa ni kan inte ana. Det enda som skulle kunna motverka det ar forstas att bara idag har jag atit friterad kyckling tva ganger. Till frukost var det dulce de leche (kolasas) och for att fa ungarna att avhalla sig fran att springa och hoppa runt sa mutas de med chips, godis och cocacola. Och det maste man ju smaka av aven om man sjalv inte hoppar och skuttar omkring.

TIllbaka i La Paz. Jag har en kansla i hela kroppen av att vara hemma igen. Att hora hemma (ja, alltsa hora med prickar over o..) =), kanna igen att just det, det var ju sa har det kandes. Om jag ska beskriva med nagra enkla ord varfor jag alskar La Paz sa ar det nog att det ar fullkomligt kaos och fullkomligt lugn pa en och samma gang. Det ar standig rorelse och manniskor overallt men allt far ta sin tid. Det kanns totalt fritt fran stress. For att beskriva skilladen mellan t ex Miami och La Paz. Jag tror vi fick ga igenom 7 sakerhetskontroller och nar jag sen hade last att man inte fick fora in frukt i landet passade jag pa att ata upp mitt apple nar vi gick av planet. Jag hade forst lagt det i en genomskinlig liten pase for att deklarera mitt innehav. Mest pa skamt forstas men det visade sig att det var just det jag skulle ha gjort. Med mitt halvatna apple i handen skrek en vakt till mig att jag absolutely NOT fick kasta det i papperskorg och att vi fick lamna det till bio.. nagonting. We dont want any harmful deseases here!! I La Paz daremot nar Iris och Emilia satte sig och kraktes pa golvet i passkon kom en vakt fram och fragade varfor vi inte sagt att vi hade barn och jag fick satta barnen pa en bank och ga fore i kon och allt var klart pa tre sekunder. Barnen behovde inte ens visa sig. Jag vet inte om det sager nagot men jag gillar det andra battre.

NaR vi kom ut med tunga vaskor och ungar krakande barn fanns inte hotellet dar for att hamta oss som utlovat. Daremot fanns barnens farmor och farfar dar och lillkusin Marco. De hade cocate med sig och var fantastiskt snalla. De ordnade fram telefonnummer till hotellet och allt ordnade sig tillslut. Det sista Iris sa innan hon somnade var: "Men mamma, var ar krokodilerna?" och "Mamma, kan vi aka och halsa pa farmor imorgon?"

En annan sak jag gillar med La Paz ar att man alltid lyckas traffa pa nagon man kanner. Idag sprang vi pa farmor och farfar som inte hade hittat oss pa hotellet och sen sprang jag pa en gammal UBV kollega pa gatan!

Nu ar det dags att borsta tanderna sa de inte trillar ut!

Skumkrig och sprit i hörnen

Det är något slags firande här i La Paz. Det går runt en gubbe på hotellet och stänker sprit i hörnet, för en stund sedan gick en tant runt och slängde blomblad i alla hörn. Det är för att välsigna det kommande året och har med någon gammal tradition med heliga berg och liknande. det är lite svårt att veta när man inte kan språket så bra.

I firandet ingår också vattenkrig och skumkrig. Om man inte är uppmärksam så dyker det upp någon och kastar vattenballonger eller skum och smällare. Sara blev anfallen av en lite yngre pojke idag som var strålande glad,se bilderna ovan. Internet går extremt långsamt och att lägga upp bilder är extremt tidsödande, det känns som om man är ett fotbollslag som delar på en modemuppkoppling.

Höjden är lite jobbig, men snart ska man nog vänja sig vid den och slippa känna sig som en hundraåring som går i trappor hela tiden. Barnen verkar klara sig bäst och det är väl huvudsaken. Vägen till Coroico har man öppnat igen och det ska bli skönt att komma ner från den här höjden och uppleva lite mer natur.

Fridens

Framme!

En resa pa 30 timmar ar en lang resa. Vi kande oss rejalt morbultade allihop nar vi igar satte oss pa det sista planet fran Miami till La Paz, en resa pa 6,5 timme somalla sov sig igenom. Innan det hade vi flugit jumbojet over Atlanten (japp pappa, du hade ratt angaende flygplanstyp) och det var en bekvam resa. Alla hade egen TV och tillgang till miljoner kanaler sa det var inget problem med vara TV-alskande barn. Egentligen ar inte sjalva flygresorna sarskilt svara med barn. De finner sig snabbt i att det ar begransat rorelseutrymme och vi fick verkligen uppmuntra dem att strova runt lite sa att cirkultaionen holls igang. Det som ar jobbigt ar flygplatserna. Dels ar sakerhetsrutinerna otrevliga och valdigt stressande. For barnen var detta en uppenbar stress. De tycker att det ar laskigt med alla manniskor i uniform som skriker saker och verkar uppjagade. Sen ska man slussas flera kilometrar genom tranga utrymmen tillsammans med massor av andra manniskor. Och hela tiden ska passet fram och skor ska tas av och scannas, barnen ska ga sjalva genom den dar metallbagen, det ar mycket intryck for barn. Det galler att sjalv halla sig lugn och latsas att allt ar normalt. Men det ar det baske mig inte. Varsta stressen var anda nar vi gick pa det dar sista planet och hade vara platser utspridda, alltsa barnen skulle sitta ensamma och de vuxna ocksa. Och det var omojligt att andra pa. Som tur var ar manniskor snalla och vill andra val, sa det gick att byta nar vi val var pa planet. Hur som helst sa har barnen varit sa otroligt positiva och oppna for allt. Jag kan inte sluta beundra deras tillit och upptackarlust.De verkar njuta i stora drag av alltihop.

Nu ar vi iallafall framme och bor pa varldens mysigaste hotell i La Paz som heter Residencial Latino. Luften ar tunn har upp pa 3500 m hojd over havet och alla kanner sig lite yra. Iris har en slang av magsjuka och mar inte alls bra, men vi far hoppas att det gar over. Johan har  fatt lite hojdsjuka och vi forsoker lindra den med te och vila. Skont att vi ska stanna har i fyra natter. Nu ska vi bara ta det lugnt och se film, dricka te och spela spel. Jag var ute och handlade dricka och brod till lunch och manniskorna ar sa vanliga, man far latt kontakt med dem och de berattar garna var saker heter pa spanska for en nyborjare som jag. Som tur ar sa ar jag mycket skarpare nu an forra gangen jag var har. Jag kan faktiskt prata i hela meningar emellanat.

Det ar underbart att vara har!

Vi är iväg

Vi åkte hemifrån kl 10 imorse och satt en stund på flygplatsen i Umeå och väntade en stund innan ett något försenat plan tog oss till Arlanda. Det var förövrigt den gungigaste flygtur jag har varit med om, det blåste rejält och folk i planet skrek. När vi kom ner med något som mest liknade en bredsladd som Ingmar Stenmark skulle avundas, hängde vi på Arlanda och gjorde det man kan där: äta, vänta, ströva. Vi växlade pengar också och fick nöja oss med USdollar. Bolivianos fanns inte vilket ingen var förvånad över. Kl 15:30 kom Åsa med sin barn. De hade haft en kräkincident på tågresan, Iris spydde men mådde sen förhållandevis bra. Resten av tågresan gick bra och alla var faktiskt pigga när vi möttes på Arlanda. Alla fyra barnen sprang omkring i cirklar och verkade väldigt uppsluppna över att ses. Härligt!

Nu är vi på hotellet och ska strax ta en sista varm dusch på ett tag, se melodifestivalen och förhoppningsvis sova gott hela natten. Imorgon blir det långflygning!

Resfeber

Kl. är 15:05. Om 55 minuter ska jag ha det näst sista mötet innan jag lämnar jobbet för sex veckor framåt. Jag har 25 minuter på mig innan jag ska lämna kontoret för lika lång tid, för imorgon har jag möten på annan ort. Då inser jag med full kraft att vi ska faktiskt iväg. Med några grova manövrar skyfflar jag ned skrivbordets alla papper i en dokumenthanterare och gömmer den i bokhyllan, skickar mail till arbetskamraterna om hur de når mig när jag är borta, dammar av skrivbordet och packar ned gamla matlådor i väskan. "Hasta luego, vi ses om sex veckor". Är det jag som säger det här? Overklighetskänslan är total. Idag torsdag snö och vardag - på måndag La Paz och semester. Jag tänker att jag borde hinna till banken och hämta ut de där pengarna som annars "brinner inne" den 14 april. Hur ska jag hinna det nu? Möte om 20 minuter och möte imorgon hela dagen.
Hur tänkte jag?
Har jag tänkt igenom allt egentligen?
Vad har jag tänkt på den senaste tiden?
Pass, pengar, post, p-piller (nä!) - väderkatastrofer och andra katastrofer vore mer nära sanningen. Kolla mitt inhandlade medicinförråd t.ex.! Det slår nog det mesta jag har haft med mig annars, fast då har det ju bara varit jag på resan. Nu ska det dyrbaraste jag har med på resan, nämligen mina barn. För deras skull har jag köpt allt som jag tror skulle kunna drabba oss. Det som inte finns med kan jag lova att Åsa har fixat.
Jag har Ipren, Åsa har kylbalsam.
Jag har sårsalva, Åsa har betapred.
Jag har compeed, Åsa har clarityn.
Tänk vad fint vi kompletterar varandra.
Resfebern gör mig darrig, men reslängtan ger mig stadga. Åh, vad härligt det ska bli!