En resa, en kamera

- Om du är rädd om din kamera kan du aldrig ta bra bilder. Ett klassiskt citat från fotografen Hans Strand som vet hur det låter när en kamera ramlar ner i Grand Canyon.

En kamera som man tar med sig till Sydamerikas fattigaste land bör man alltså inte behöva vara rädd om. Samtidigt vill man ju ha möjlighet att ta de bilder som man verkligen vill och inte sitta där och önska att någon annan utrustning satt i ens händer. Vilken utrustning är det som kan uppfylla dessa två kriterier? Jag har idag skaffat min fjärde systemkamera som ska få följa med mig i mars. Jag stod och vägde mellan en Nikon D7000 eller en D300s. Det som talade för D300s var att den kändes som en riktig kamera som låg skönt i handen och hade hyfsat bra prestanda. Nu sitter man hemma och försöker läsa genom handboken på 400 sidor. Det känns som att det kommer att ta ett tag innan man förstått sig på allt vad denna kamera kan prestera. Och man har ju hela 68 dagar på sig att lära sig alla funktioner och att sluta vara rädd om den dyraste kameran jag haft.

Kvinnan utan minne

Idag har vi varit och förnyat passen inför resan. Nu gäller det bara att komma ihåg att ta med dem när vi reser. Passen och de gula vaccinationskorten får inte glömmas! Som tur är, så är det ovanligt att man glömmer superviktiga grejor. Iallafall för de flesta människor. En del brukar skryta om att de har s.k. superkrafter, t.ex. att det de kan drömma sanndrömmar, har detaljerat bildminne, aldrig glömmer ett ansikte eller kan skjuta iväg spindelnät genom handlederna (ja, ni vet vem den där sista är). Jag har inget av detta, jag har en antisuperkraft istället (jmf Rouge i X-men). Min antisuperkraft är att jag glömmer saker. Alltså, jag glömmer bort att ta med prylar dit jag ska. Redan som barn glömde jag toppluvor överallt. Idag glömmer jag oftast mobilen, nycklarna eller plånboken. Man kan kalla det slarvig också, men jag föredrar att de se det mer som en förbannelse. Eller helt enkelt en olycklig omständighet att jag alltid tänker på viktigare saker än vad jag ska ha med mig när jag går hemifrån. Jag tänker oftast på vart jag ska faktiskt, eller om alla personer som ska med är med, inte vad jag eventuellt kan behöva där. Min mamma har lärt mig att räkna kollin när jag reser: "tre kollin Sara, kom ihåg det!" Fast det bygger ju på att jag har lagt rätt saker i de där kollina. I värsta fall drar man runt på tre kollin utan innehåll.

Att vara legoberoende

Det är det mörkaste tiden på året. Så är det bara. I Umeå har vi ca 6 timmar av dagsljus varje dygn. December har som tur är varit soligt, vilket gör att dagsljuset dröjer sig kvar något längre. Man får göra andra saker än att sola eller gräva i trädgården helt enkelt. Vi åker skidor, iallafall Johan och jag. Skogen är magisk just nu med all snö på grenarna. Man känner sig pytteliten där skidspåren letar sig fram genom tunnlar mellan träden. Vi läser en hel del böcker också. Barnen bygger med lego. Ibland undrar jag hur vi ska klara resan utan legot. Våra barn är legoberoende. När allt annat känns mörkt och dystert kan man alltid bygga lite med lego. Men man kan väl inte bära med sig 10 kg lego till Bolivia, antar jag. Hur ersätter man 10 kg Lego? Vi ska flyga i ca 30 timmar när vi reser till Bolivia, hur ska vi klara att vara instängda i 30 timmar utan lego? Jag frågade en kompis vad långseglande människor sysselsätter sina barn med när de är fast på en båt i många dagar, kanske veckor. Pärlplattor och målarböcker, var det dystra svaret. Ok, vi har en son som älskar pärlplattor och målarböcker, men den andra sonen avskyr faktiskt båda sakerna. Han ser det nästan som en förolämpning om vi ens föreslår det. Som tur är älskar båda böcker. Vi får helt enkelt läsa och läsa och läsa oss igenom resan. Och kanske kan vi sova en stund. Sen vet jag att mat i små förpackningar kan vara oväntat stimulerande i ett flygplan, typ "åh vilken liten läskburk!".

Porslinsfigurer och hala stolar

Idag har även Johan och Hugo blivit vaccinerade med första dosen. Det gick bra. Hugo var sammanbiten som en farbror med tandvärk, och sa inte ett ord förrän det hela var över. Efteråt var han mycket lättad och visade sina plåster. Jag och Frans ska ta dos nr två om en vecka, sen är vi i det avseendet klara för avfärd. Avfärden ja, den närmar sig med stormsteg. Det är nu två och en halv månader kvar tills vi reser. Jag var hemma hos mor och far en sväng i helgen och hann träffa min syster och tillika resesällskap Åsa. Vi frossade i planer och frågeställningar av typen "var ska vi bo", "vad kommer vi att göra" och "borde man ta med flytväst". Ja, jag vet, den sista frågan är ju galen, men ska man åka på en flod med två icke simkunniga  tvillingpar så dyker den frågan upp förr eller senare. Vi får se hur det blir med den saken.

Mina idoler idag är ett par bekanta som är med sina ettåriga tvillingar på Sri Lanka i tre månader. De gör en Minor field study. Kolla in deras fina resedagbok på Resedagboken: Sri Lanka.

Vi var på Island med våra knattar när de var 1,5 år. Jag mins att det var en riktigt spännande resa och stundtals lite utmattande. Vi fick liksom aldrig riktigt sova och vi tycktes ofta hamna hemma hos folk med små porslinsprydnader på glasbord, alternativt ovanligt hala stolar och bord som barnen hela tiden ramlade ned ifrån (något jag aldrig har reflekterat över efter Islandsresan). En icke idealisk miljö för 1,5 åringar med stor upptäckarlust (ref: jmf Ekmans Papphammar på rullskridskor), men vi hade en jättebra resa och vi blev urstarka av att bära barnen i bärstolar upp och ned på olika vulkaner. Resan till Bolivia kommer med all säkerhet att innehålla andra spänningsmoment, men jag kommer inte behöva bekymra mig för hala stolar eller porslinsfigurer.

Coroico

Åh, jag blir så glad av såna här bilder. Precis så vill jag att vi ska ha det!
Familj i Coroico

Vaccination

I måndags var jag och Frans och vaccinerade oss. Egentligen skulle vi ha åkt allihop men Hugo blev sjuk och fick därför stanna hemma. Det är ju inte så kul att ta sprutor men för mig innebär det ett steg närmare resan, så det kändes ändå lite roligt. Frans tyckte inte att det var särskilt kul alls, men han var väldigt tapper. Han fick ta två sprutor, en i varje arm. Efteråt gick vi på kafé och fikade och spelade schack, och det fick det onda sticket i armen att blekna. Om fyra veckor måste vi dock tillbaka för att fylla på med mer vaccin. Det är ganska mycket man ska skydda sig mot:
- Först och främst måste man vaccinera sig mot Gula febern, vissa länder kräver t.o.m. att du ska ha vaccinet för att få komma in i landet. Skyddet räcker i 10 år.
- Hepatit A och B som tas i en och samma spruta (Twintrix). Den ska tas om två gånger innan resan och ytterligare en gång inom 6 månader. Om man tar alla tre har man skydd i 15-20 år.
- Vaccin mot tyfoidfeber som är den hemskaste varianten av salmonella och dessutom mer smittsam.
- Koleravaccin tas till skillnad från de andra oralt strax innan avresa.
Dessutom ska vi till områden (Beni) där det kan finnas malaria och därför får man recept på malariaprofylax. Vi behöver dock inte ta den värsta sorten (Lariam) vilket jag inte skulle vilja utsätta varken mig själv och ännu mindre barnen för. Vi har en mildare variant som heter Malarone.

Hösten är här

Ute råder karakteristiskt oktoberväder, blåst och regn. Årstiden i kombination med vädret påminner mig alltid om att åka ned i ett gruvschakt. Inte för att jag någonsin har gjort det men jag föreställer mig att det sakta men säker blir mörkare och mörkare, fuktigare och fuktigare och kallare och kallare. Ok, ni fattar. Just nu är vi på våning -5 av -20 möjliga. Mörkret är påtagligt närvarande när väckarklockan skramlar liv i en kl 6:30 och man tvångsmatar ansiktet med ett par öppna ögon och mer eller mindre ramlar in i duschen. Upp och hoppa! En ny dag gryr liksom... om en timme ungefär. Nåja, så är det här i Norrland och alla säger att det är en del av tjusningen med att bo så här långt norrut - årstidsväxlingarna. Det är förstås sant, jag skulle sakna växlingarna om jag inte hade dem.

Mörkret inbjuder till så kallad skärmtid (ett uttryck som jag helt frankt skäl från BVC) - TV, internet, iPhone, bio och andra fyrkantiga föremål som visar bilder. Jakten på fyrkanttid har lett till att jag via ett tips från en kollega fått korn på en helt fantastiskt inspirerande blogg som jag har fördrivit en del tid med. Den handlar om en barnfamilj som håller på att segla jorden runt. Läs och dröm dig bort!

http://symary.com/
Artikel om familjen

Förväntan

Vad förväntar man sig egentligen av en sådan här resa? Jag kommer på mig själv med att till stor del vilja ha lite mer spänning eller kanske uppnå en känsla att allt är möjligt om man bara vill. Eller är det att få uppleva något annorlunda? När man har barn blir det lätt att man letar efter minsta motståndets lag för att få det lugnt och skönt, och så sitter man där helt plötsligt med ett tråkigt liv utan utmaning.

Jag träffade för övrigt en kollega som varit i Bolivia i våras och hon rekommenderade saltöknarna och en grym ravin som låg en bit in i Peru som var dubbelt så djup som Grand canyon

Hjärnaktivitet

Jag tror att jag har kommit på något! Försöker lära mig spanska, men har börjat tycka att det är rent av mystiskt att jag förstår så mycket mer än jag kan frambringa själv. Ännu konstigare är det att jag får alla rätt när jag tränar spanska på diverse iPhona-appar och annat nedladdat krafs. What!!? Men igår kom jag på nåt. Alla appar och det andra s.k. krafset är på engelska och spanska. Jag lär mig alltså mitt aktiva ordförråd från engelska till spanska.
Can I have...? Puede darme...?
Where is...? Donde está...?
I am allergic to... Soy alérgico a... (fast det är jag inte, allergisk alltså)
osv osv
När jag försöker med svenska istället blir det så här:
Kan jag få...? ...? ...? PÅTAGLIGT MÖRKER! Can I have...? Puede darme!!
Min hjärna klarar inte två steg, dvs svenska-engelska-spanska. Måste alltså börja träna mer från svenska till spanska direkt.

Rekommenderas för den som vill lära sig spanska på ett smidigt sätt.

Most Dangerous Road in the World 3

Regn och höstrusk

På väg till dagis och jobb passerar vi  industriområdet Västerslätt. Vi kryssar oss fram mellan grävskopor, dumprar och frontlastare, försöker undvika de största hålen i gatan och grushögarna som varje dag byter lokalisering. Vad jag vet skulle det bli en bangård, men hela området tycks vara i förvandling. Behövs allt detta grävande eller är det ett sysselsättningsprojekt för alla som äger en arbetsmaskin? Infrastrukturen har hög prioritet i detta land och det är jag väldigt tacksam för eftersom jag bor långt bort från allt. Umeå känns ibland som världens ende. På sätt och vis bort jag i Långtbortistan. Tänk om en person från Bolivia skulle åka hit till Umeå?! Tänk vad mycket det skulle finnas att oroa sig för. Kylan, fästingar, TBE, borelia, huggormar, björnar, vargar, terrorhot, kärnkraftverk, kalla och reserverade människor... massor om man vill ha saker att oroa sig för. Läskigt! Och här bor vi med barn och allt!!

Infrastrukturen i Bolivia är för mig minibussar med en person som halvt hänger ut genom rutan och ropar vart den är på väg. Enkelt, men kanske inte så utvecklat. Fullt fungerande iallafall. I Bolivia finns också en väg som kallas dödens väg. Den har jag överlevt en gång, men det ska jag inte chansa på en gång till.

Ord

Hur lär man egentligen sig ett språk på bästa sätt? Vi vill och måste lära oss en del spanska innan resan. Jag vill ju prata med folk. Jag vill helst bli kompis också och det bygger liksom på att man kan kommunicera. När jag var där förra gången, 2002, lärde jag mig en hel del ord under tiden jag var där. Jag lärde mig också att beställa mat, be taxin att stanna, beskriva vart jag skulle. Jag har för mig att jag prutade en gång också på en hängmatta som numera hänger i trädgården på somrarna. Jag var en fena på siffror! Tyvärr är det mesta bortblåst och nu får jag börja om. Jag läser Tintin på spanska, gräver mig fram pratbubbla för pratbubbla.  Sen försöker jag överföra lite på barnen.
Oiga oiga, nu ska vi till dagis! De ser lika förbryllade ut varje gång.

LÄngtan

Längtan har vaknat. Jag sträcker på mig och känner att det vore skönt att skaka av sig filten. Det går trögt till en början. Känns nästan som om jag gör något fel, något oansvarigt. Det går ju så bra nu och jag skulle verkligen behöva spara till en ny tvättmaskin. Fötterna stadigt på jorden. Ingen salmonella i sikte. Åtta till fem. Dagislämning och dagishämtning. Jobb, jobb, jobb. Fredagsmys. Söndagsutflykt.


Lugnt och tryggt.

Bolivia, självklart har det legat där hela tiden. Första tiden tillbaka i Sverige 2006 var jag mer där än här. Tanken var inte att stanna här. Men det blev så. Sakta men säkert blev den självklara resan tillbaka allt mer komplicerad och alltmer omöjlig. Jag som alltid sett möjligheter började se svårigheter. Många sa: Så blir det när man blir mamma, då tänker man på barnen först! Jaha tänkte jag.


Sen kom syster yster från norr på besök i somras och en frisk fläkt blåste in. En resa? Ska jag? Ska vi? Törs vi? Jag som äntligen stannat upp och börjat se fördelarna med livet här och riskerna med livet där. En resa..? JA!

En känsla av skräckblandad förtjusning sprider sig och jag kommer på mig själv med att le från öra till öra. Man kan vara mamma, ha trygghet, jobb, dagishämtningar OCH en resa till Bolivia. Den här resan känns med ens absolut nödvändig! Plötsligt känner jag igen mig själv.


Hade det inte varit för Sara och Johan hade den här resan inte blivit av än på några år. Tänk att mina fina ungar ska få göra den här fantastiska resan tillsammans med sina kusiner, det kan inte bli bättre!

Rädslor

På natten efter vårt modiga beslut, vaknar jag med ett illavarslande sug i magen. Oro, ångest. Jag blir rammad av den ena tanken efter den andra.

-Tänk om något händer!

-Inte kan jag ta risker med mina barn!

-Det här är oansvarigt!

-Det är ju så långt bort!

-Hur mycket koldioxidutsläpp ger inte en flygresa till Bolivia!

-Höjdsjuka!

-Gula febern!

-Dengu för i helvete!

Jag klamrar mig fast i sängen och försöker sluta tänka. Hopplöst förstås. Det går inte att stoppa tankar genom att tänka "sluta tänka!"

Morgonen efter är tankarna som bortblåsta. Jag ser bara möjligheterna igen. Trots regnet som öser ned känns livet väldigt lovande. Vi åker till naturhistoriska museét och tittar på djur i burk och en uppstoppad elefant. Äckligt och väldigt mycket folk. Mer trängsel än vi någonsin kommer att uppleva i Bolivia. Vi håller hårt i varandras händer och släpper inte taget. Ingen får tappas bort.

När jag har berättat för människor att vi ska åka får jag varierande reaktioner. En del lyser upp och verkar glada. Andra associerar genast till något hemskt de har varit med om på en resa. Eller i värsta fall till död. 

-Åhå, ni ska resa, det påminner mig om någon som dog på en resa! 

Kul, verkligen inspirerande. Var det någon som fick lungemfysem också? Vad är det i som gör att vi får lust att trycka tillbaka livslusten och upptäckarlusten hos andra människor? Vad kostar det att uppmuntra eller att glädjas med en annan människa? Med lite stöd är jag, liksom de flesta, en framåt och modig person och brukar kunna åstadkomma bra och roliga saker. Genom att få veta allt det värsta som kan hända, blir jag tillkäppt och får ont i magen. Mina nattliga demoner får nytt syre och kväver lusten att göra bra saker. Livet är farligt, men vi måste kunna hantera det. Riskmedvetenhet och riskhantering är något som alla ägnar sig åt, även om det handlar om en resa till ett land långt borta - eller att bara ta sig över gatan helskinnad.

En dröm föds

Det är högsommar och industrisemester. Johan och jag har fem veckor gemensam semester. Årets ranson av frihet. Vi lämnar Umeå och åker på turné genom Sverige. Alla är med: Johan, jag, Hugo, Frans och Aska (hunden). Vi åker mil efter mil inklämda i Forden. Vi träffar vänner och familj. Vi är som ett resande cirkussällskap som hela tiden är på väg till ett nytt kvarter att invadera. Efter fem dagar kommer vi till Göteborg där vi ska hälsa på Åsa och hennes två barn Iris och Emilia. Vi tar oss på ett nästan mirakulöst sätt till Högsbohöjd. Hisingen blir aldrig något problem denna gång. Vi ska stanna här i tre nätter och det är så skönt att veta att imorgon slipper vi sätta oss i bilen igen.  Åsas nya lägenhet är jättefin. Iris och Emilia är jättefina. Allt är fint och vädret är Göteborgskt. Det blåser och regnar. Vi äter ugnstekta grönsaker och kyckling. Efteråt ser barnen på TV. Kvällen sänker sig och tillslut sover all fyra ungar i sina sängar. Åsa, Johan och jag slår oss ned i soffan och lutar oss tillbaka.

Johan och jag har drömt om en resa, vi vill iväg, vill inte lägga alla sparade pengar på en villa. Vill inte tvingas in i den svenska familjemallen och hamna i en konsumtionscirkel utan slut. Vi vill inte ha mera prylar, vi vill ha mera liv, mera kärlek, mer gemenskap och mera äventyr. Vi vill inte leva våra liv utan gnista och spänning.

Åsa vill också iväg visar det sig. Hon har ett bestämt resmål - Bolivia. Där i mörkret med det Göteborgska vädret utanför rutan föds våra resplaner. Plötsligt känns livet pirra i maggropen igen. Nästa år ska det ske. Vi är rörande överens.
/Sara

Emilia, Iris, Hugo och Frans