Hösten är här

Ute råder karakteristiskt oktoberväder, blåst och regn. Årstiden i kombination med vädret påminner mig alltid om att åka ned i ett gruvschakt. Inte för att jag någonsin har gjort det men jag föreställer mig att det sakta men säker blir mörkare och mörkare, fuktigare och fuktigare och kallare och kallare. Ok, ni fattar. Just nu är vi på våning -5 av -20 möjliga. Mörkret är påtagligt närvarande när väckarklockan skramlar liv i en kl 6:30 och man tvångsmatar ansiktet med ett par öppna ögon och mer eller mindre ramlar in i duschen. Upp och hoppa! En ny dag gryr liksom... om en timme ungefär. Nåja, så är det här i Norrland och alla säger att det är en del av tjusningen med att bo så här långt norrut - årstidsväxlingarna. Det är förstås sant, jag skulle sakna växlingarna om jag inte hade dem.

Mörkret inbjuder till så kallad skärmtid (ett uttryck som jag helt frankt skäl från BVC) - TV, internet, iPhone, bio och andra fyrkantiga föremål som visar bilder. Jakten på fyrkanttid har lett till att jag via ett tips från en kollega fått korn på en helt fantastiskt inspirerande blogg som jag har fördrivit en del tid med. Den handlar om en barnfamilj som håller på att segla jorden runt. Läs och dröm dig bort!

http://symary.com/
Artikel om familjen

Förväntan

Vad förväntar man sig egentligen av en sådan här resa? Jag kommer på mig själv med att till stor del vilja ha lite mer spänning eller kanske uppnå en känsla att allt är möjligt om man bara vill. Eller är det att få uppleva något annorlunda? När man har barn blir det lätt att man letar efter minsta motståndets lag för att få det lugnt och skönt, och så sitter man där helt plötsligt med ett tråkigt liv utan utmaning.

Jag träffade för övrigt en kollega som varit i Bolivia i våras och hon rekommenderade saltöknarna och en grym ravin som låg en bit in i Peru som var dubbelt så djup som Grand canyon

Hjärnaktivitet

Jag tror att jag har kommit på något! Försöker lära mig spanska, men har börjat tycka att det är rent av mystiskt att jag förstår så mycket mer än jag kan frambringa själv. Ännu konstigare är det att jag får alla rätt när jag tränar spanska på diverse iPhona-appar och annat nedladdat krafs. What!!? Men igår kom jag på nåt. Alla appar och det andra s.k. krafset är på engelska och spanska. Jag lär mig alltså mitt aktiva ordförråd från engelska till spanska.
Can I have...? Puede darme...?
Where is...? Donde está...?
I am allergic to... Soy alérgico a... (fast det är jag inte, allergisk alltså)
osv osv
När jag försöker med svenska istället blir det så här:
Kan jag få...? ...? ...? PÅTAGLIGT MÖRKER! Can I have...? Puede darme!!
Min hjärna klarar inte två steg, dvs svenska-engelska-spanska. Måste alltså börja träna mer från svenska till spanska direkt.

Rekommenderas för den som vill lära sig spanska på ett smidigt sätt.

Most Dangerous Road in the World 3

Regn och höstrusk

På väg till dagis och jobb passerar vi  industriområdet Västerslätt. Vi kryssar oss fram mellan grävskopor, dumprar och frontlastare, försöker undvika de största hålen i gatan och grushögarna som varje dag byter lokalisering. Vad jag vet skulle det bli en bangård, men hela området tycks vara i förvandling. Behövs allt detta grävande eller är det ett sysselsättningsprojekt för alla som äger en arbetsmaskin? Infrastrukturen har hög prioritet i detta land och det är jag väldigt tacksam för eftersom jag bor långt bort från allt. Umeå känns ibland som världens ende. På sätt och vis bort jag i Långtbortistan. Tänk om en person från Bolivia skulle åka hit till Umeå?! Tänk vad mycket det skulle finnas att oroa sig för. Kylan, fästingar, TBE, borelia, huggormar, björnar, vargar, terrorhot, kärnkraftverk, kalla och reserverade människor... massor om man vill ha saker att oroa sig för. Läskigt! Och här bor vi med barn och allt!!

Infrastrukturen i Bolivia är för mig minibussar med en person som halvt hänger ut genom rutan och ropar vart den är på väg. Enkelt, men kanske inte så utvecklat. Fullt fungerande iallafall. I Bolivia finns också en väg som kallas dödens väg. Den har jag överlevt en gång, men det ska jag inte chansa på en gång till.

Ord

Hur lär man egentligen sig ett språk på bästa sätt? Vi vill och måste lära oss en del spanska innan resan. Jag vill ju prata med folk. Jag vill helst bli kompis också och det bygger liksom på att man kan kommunicera. När jag var där förra gången, 2002, lärde jag mig en hel del ord under tiden jag var där. Jag lärde mig också att beställa mat, be taxin att stanna, beskriva vart jag skulle. Jag har för mig att jag prutade en gång också på en hängmatta som numera hänger i trädgården på somrarna. Jag var en fena på siffror! Tyvärr är det mesta bortblåst och nu får jag börja om. Jag läser Tintin på spanska, gräver mig fram pratbubbla för pratbubbla.  Sen försöker jag överföra lite på barnen.
Oiga oiga, nu ska vi till dagis! De ser lika förbryllade ut varje gång.

LÄngtan

Längtan har vaknat. Jag sträcker på mig och känner att det vore skönt att skaka av sig filten. Det går trögt till en början. Känns nästan som om jag gör något fel, något oansvarigt. Det går ju så bra nu och jag skulle verkligen behöva spara till en ny tvättmaskin. Fötterna stadigt på jorden. Ingen salmonella i sikte. Åtta till fem. Dagislämning och dagishämtning. Jobb, jobb, jobb. Fredagsmys. Söndagsutflykt.


Lugnt och tryggt.

Bolivia, självklart har det legat där hela tiden. Första tiden tillbaka i Sverige 2006 var jag mer där än här. Tanken var inte att stanna här. Men det blev så. Sakta men säkert blev den självklara resan tillbaka allt mer komplicerad och alltmer omöjlig. Jag som alltid sett möjligheter började se svårigheter. Många sa: Så blir det när man blir mamma, då tänker man på barnen först! Jaha tänkte jag.


Sen kom syster yster från norr på besök i somras och en frisk fläkt blåste in. En resa? Ska jag? Ska vi? Törs vi? Jag som äntligen stannat upp och börjat se fördelarna med livet här och riskerna med livet där. En resa..? JA!

En känsla av skräckblandad förtjusning sprider sig och jag kommer på mig själv med att le från öra till öra. Man kan vara mamma, ha trygghet, jobb, dagishämtningar OCH en resa till Bolivia. Den här resan känns med ens absolut nödvändig! Plötsligt känner jag igen mig själv.


Hade det inte varit för Sara och Johan hade den här resan inte blivit av än på några år. Tänk att mina fina ungar ska få göra den här fantastiska resan tillsammans med sina kusiner, det kan inte bli bättre!

Rädslor

På natten efter vårt modiga beslut, vaknar jag med ett illavarslande sug i magen. Oro, ångest. Jag blir rammad av den ena tanken efter den andra.

-Tänk om något händer!

-Inte kan jag ta risker med mina barn!

-Det här är oansvarigt!

-Det är ju så långt bort!

-Hur mycket koldioxidutsläpp ger inte en flygresa till Bolivia!

-Höjdsjuka!

-Gula febern!

-Dengu för i helvete!

Jag klamrar mig fast i sängen och försöker sluta tänka. Hopplöst förstås. Det går inte att stoppa tankar genom att tänka "sluta tänka!"

Morgonen efter är tankarna som bortblåsta. Jag ser bara möjligheterna igen. Trots regnet som öser ned känns livet väldigt lovande. Vi åker till naturhistoriska museét och tittar på djur i burk och en uppstoppad elefant. Äckligt och väldigt mycket folk. Mer trängsel än vi någonsin kommer att uppleva i Bolivia. Vi håller hårt i varandras händer och släpper inte taget. Ingen får tappas bort.

När jag har berättat för människor att vi ska åka får jag varierande reaktioner. En del lyser upp och verkar glada. Andra associerar genast till något hemskt de har varit med om på en resa. Eller i värsta fall till död. 

-Åhå, ni ska resa, det påminner mig om någon som dog på en resa! 

Kul, verkligen inspirerande. Var det någon som fick lungemfysem också? Vad är det i som gör att vi får lust att trycka tillbaka livslusten och upptäckarlusten hos andra människor? Vad kostar det att uppmuntra eller att glädjas med en annan människa? Med lite stöd är jag, liksom de flesta, en framåt och modig person och brukar kunna åstadkomma bra och roliga saker. Genom att få veta allt det värsta som kan hända, blir jag tillkäppt och får ont i magen. Mina nattliga demoner får nytt syre och kväver lusten att göra bra saker. Livet är farligt, men vi måste kunna hantera det. Riskmedvetenhet och riskhantering är något som alla ägnar sig åt, även om det handlar om en resa till ett land långt borta - eller att bara ta sig över gatan helskinnad.

En dröm föds

Det är högsommar och industrisemester. Johan och jag har fem veckor gemensam semester. Årets ranson av frihet. Vi lämnar Umeå och åker på turné genom Sverige. Alla är med: Johan, jag, Hugo, Frans och Aska (hunden). Vi åker mil efter mil inklämda i Forden. Vi träffar vänner och familj. Vi är som ett resande cirkussällskap som hela tiden är på väg till ett nytt kvarter att invadera. Efter fem dagar kommer vi till Göteborg där vi ska hälsa på Åsa och hennes två barn Iris och Emilia. Vi tar oss på ett nästan mirakulöst sätt till Högsbohöjd. Hisingen blir aldrig något problem denna gång. Vi ska stanna här i tre nätter och det är så skönt att veta att imorgon slipper vi sätta oss i bilen igen.  Åsas nya lägenhet är jättefin. Iris och Emilia är jättefina. Allt är fint och vädret är Göteborgskt. Det blåser och regnar. Vi äter ugnstekta grönsaker och kyckling. Efteråt ser barnen på TV. Kvällen sänker sig och tillslut sover all fyra ungar i sina sängar. Åsa, Johan och jag slår oss ned i soffan och lutar oss tillbaka.

Johan och jag har drömt om en resa, vi vill iväg, vill inte lägga alla sparade pengar på en villa. Vill inte tvingas in i den svenska familjemallen och hamna i en konsumtionscirkel utan slut. Vi vill inte ha mera prylar, vi vill ha mera liv, mera kärlek, mer gemenskap och mera äventyr. Vi vill inte leva våra liv utan gnista och spänning.

Åsa vill också iväg visar det sig. Hon har ett bestämt resmål - Bolivia. Där i mörkret med det Göteborgska vädret utanför rutan föds våra resplaner. Plötsligt känns livet pirra i maggropen igen. Nästa år ska det ske. Vi är rörande överens.
/Sara

Emilia, Iris, Hugo och Frans