Epilog

Vi är hemma igen. De norrländska fälten utanför fönstret glittrar av kvarvarande snö. Annars har våren verkligen övermannat vintern och fyllt skogen intill med fågelkvitter och porlande bäckar. Drabbad av vårrus ger jag mig ut på löparrunda på upptinade grusvägar. Allt är så fint och kärt att jag inte kan göra annat än att springa för att bränna all överskottsenergi.

Kvällen innan hemresan satt vi i en taxi på väg mot hotellet för vår sista natt i La Paz och Bolivia. På radion spelades en låt.


dance the night away
and stay young on the floor
dance the night away
grab somebody
drink a little more

Det är inte varje dag en sampling av låten Lambada med Jennifer Lopez talar direkt till mitt hjärta, men den här gången skedde det. Trafiken utanför bilfönstret masade sig fram, luften full av avgaser och överallt rådde ett sånt myller av försäljning, indianer, hundar och turister. Mångfald, kaos och äventyr in i varenda kapillär. Så enkelt att vara närvarande i nuet. Jag ville stanna längre. Jag var inte mätt.

30 timmars flygresa senare landar vi i Stockholm. Blir mött av mamma och brorsan, ytterligare en flygresa och sen äntligen hemma. Norrländska lugn, solig vår och känslan av att "höra hemma" drabbar oss alla. Jag antar att "Borta bra men hemma bäst" stämmer ändå. På natten drömmer jag om en otrolig dikt som avslutas med orden "En hamnad kärlek som ler ända inne i hjärtat". Lite underligt är det, men träffar ändå precis vad jag känner. Mitt hem en hamn som får mig ett le ända inne i hjärtat.

Men fler resor lär det ju bli i framtiden...

Tack all ni som har läst bloggen. Tack för alla fina kommentarer!

Intryck

Syrefattiga andetag på fyratusen meters höjd, leenden från öra till öra, plötsligt finns en hel släkt på andra sidan jorden, gator i farlig vinkel, myller av människor, färger överallt, miljoner gatlyktor, tusen hundars skall, inga säkerhetsbälten, betande lamor, gröna bananplantorna skymtar bakom snötäckta berg, eldflugor som dansar i mörkret, syrsor sjunger serenad, doften av kakao, en röd blomma som tittar fram i regnskogens grönska, Titicacasjöns blåa vatten, färsk öring som plaskar i vattnet bredvid, timmar av väntan på mat, mat som oftast är kyckling och 147 liter cola och fanta, sedan örter som är bra för magen, dynamit på gatorna och tårgas mot protester, fyra flyg som tar sin tid och så är vi hemma igen.

De tog med dynamit

Det ar var sista dag har. Imorgon kl 6:50 lyfter det forsta av de tre flygplan som ska ta oss tillbaka till Sverige. Det ar kluvna kanslor infor att aka hem. Det ska forstas bli skont att komma hem och traffa nara och kara och fa njuta av varen. Samtidigt ar det sa otroligt skont att resa. Att resa gor mig obekymrad och latt till sinnet, det ar latt att vara har och nu. Och det kanns som om vi har kommit varandra valdigt nara allihop. Det ar fantastiskt att fa dela sa manga upplevelser tillsammans, sa manga fina minnen att tanka tillbaka pa nar vi kommer hem.

Vi ar tillbaka i La Paz efter utflykten till Sucre. Sucre var vackert och lugnt och ett bra stalle att forsoka tillfriskna pa. Vi fick alla en rejal slang av magsjuka och da var det skont att bo pa ett fint hotell med varm dusch och egen toalett. Hotellet var ett gammalt ombyggt kloster som var otroligt vackert med mangder av gamla tavlor med jungfru Maria och gamla mobler. En av de dagar da alla faktiskt var friska vandrade vi en 6,5 km lang inkaled. Det gick nedfor hela vagen sa det var inget problem for barnen, trots att leden gar pa 3000 m. Det var verkligen en fint tur. Vi gick med en guide som fixade med allt. Vi fick matsack och transport och fakta om leden. Den ar 500 ar gammal och helt och hallet stenlagd. Den snirklar sig fram utmed bergsidorna och over bergstoppar. Utsikten ar fantastisk. Efter vandringen gjorde vi en avstickare till en liten, liten by dar man vaver tyg pa gammaldags satt. Det ar massor av monster och en halv meter tyg tar ca 1 manad att vava. Byn lag pa nagot som liknade en gammal flodbotten med floden strax intill, omgiven av hoga berg pa alla sidor. Det blommade en slags gras overallt som gav ett sagolikt skimmer till hela dalen. Overallt gick asnor, kor och getter och betade. Det var otroligt vackert!

Nu ar vi som sagt var i La Paz igen och det kanns lite oroligt. Forra veckan var det massiva demonstartioner har. Det ar de statsanstallda som demonstrerar for hogre lon. Bland de statsanstallda finns gruvarbetarna som har kommit hit i tusental fran gruvorterna. De har tagit med dynamit for att "satta lite fart" pa demonstrationerna. Polisen har gatt emot demonstarnterna hart med targas och det har tydligen varit ordentligt oroligt. Av detta skal har vi bytt till ett annat hotell denna gang an det vi har bott pa tidigare. Det forra lag namligen strax intill Plaza Murillo och det ar dar manga av demonstartionerna ager rum eftersom presidentens arbetsplats ligger dar. Nu bor vi en bra bit darifran, men medan jag skriver detta hor jag rejala smallar av nagot som mycket troligt sker darborta just nu. Nar vi kom igar var det dock lugnt eftersom man inte demonstrerar pa helgen. Det ar nog ingen fara nar vi ska aka heller eftersom vi aker sa tidigt pa morgonen.

Idag ska vi overlamna datorn till Yanapi som ar det center for tjejer dar Asa jobbade forr. Sen ska vi bara packa ihop och ga och lagga oss tidigt. Imorgon bar det av hem igen.
Vi ses!
Sara

Paleontologisk fest

Som svensk i Bolivia finns det mycket att förundras över. Allt det vackra som finns att se förstås, men också allt märkligt som att man tar bort säkerhetsbältena ur alla bilar och sen kör som galningar. Det finns också upprörande saker som att det inte verkar finnas någon återvinning överhuvudtaget eller att man fortfarande använder lösningsmedel utan skyddsutrustning.

Vi har förflyttat oss till universitetsstaden Sucre, Den vita staden. Den heter så eftersom stadskärnan i stort sett bara består av vita hus. Det är en riktigt kolonialiststad, på många sätt påminner Sucre så mycket om Spanien att man faktisk emellanåt kan tro att man är där. Det är vita hus med små balkoner på, mosaik och små trädgårdar insprängda bland husen. Det är väldigt vackert. Samtidigt är klasskillnaderna om möjligt ännu tydligare här än i La Paz. I La Paz har jag inte sett barn tigga om pengar på samma sätt som här. Det är barn under tio år som ber om pengar till mat. Och gamla tanter och farbröder sitter på trottoaren i sina däcksandaler och trasiga kläder och ber om pengar i sina hattar. Jag tänker mycket på barnkonventionen som säger så mycket men funkar så lite i praktiken i vissa länder. Alla barn har rätt till trygghet, ett hem, skolgång osv. Att se ett barn ligga och sova i en trappuppgång får en att känna sig fullständigt maktlös. Man vill ta upp barnet i famnen och ta med det hem.

Idag har vi varit på dinosaurieparken som är en av turistmagneterna här. Det finns en ca 200 m hög bergvägg av kalksten som stupar lodrätt ned. På den bergväggen kan man se fullt av avtryck från dinosauriespår. Det är otroligt imponerande. Spåren upptäcktes av ett cementbolag som var och grävde i berget. På de 25 år som har gått sen dess har paleontologerna festat loss rejält på denna upptäckt och tagit reda på allt. ALLT! Nu vet man vilka dinosaurier som gick där, hur deras fötter såg ut och vad de åt och så har man gjort kopior i naturlig storlek - och de låter! Barnen sprang iväg av förskräckelse först eftersom det plötsligt verkade som om vi var med i filmen Jurassic Park, men efter en stund var de helnöjda med besöket. Förresten så heter parken Parque Cretacico vilket betyder Kritaparken. Krita, som i tiden Krita. Vi hade ingen kamera med så kolla länken om ni vill se lite bilder från parken.

Vi åkte dinosaurielastbil till parken. Det var en gammal ombyggd lastbil, med stort dinohuvud på. Vi satt på svetsade bänkar på flaket och föraren körde i rasande fart genom stan. Det var lite läskigt men barnen njöt av farten och fläkten. Folk och fä på gatan fick lov att kasta sig åt sidorna som flyende renar.

När man sätter vår lilla hysteriska färd genom staden Sucre i ett perspektiv och jämför med alla saker som skulle behöva styras upp (trafiksäkerhet, kraven i barnkonventionen, avloppsfrågor, klimatfrågor osv), då känns det som att jag hellre åker på en lastbil och är lite rädd, än ser barn sova i trappuppgångar. Det finns olika grader i helvetet.

Ingen idé att spela död

Om du, liksom jag, har läst boken Shantaram så minns du säkert en episod i den boken då huvudrollsinnehavaren i sällskap av ett barn blir attackerade av en stor flock hundar. Hundar som dagtid är kuvade husdjur som håller sig på sin plats, men som nattetid förvandlas till vilda bestar som jagar i flock.

Här i Bolivia finns det en mängd hundar och de är en viktig del både av både stadsbilden och kulturen. Och precis som i boken Shantaram lever hundarna dubbelliv här. På dagarna är de människans bästa vän, och på natten är de vilddjur.  I princip alla som har ett hus har en hund som vaktar denna. Hunden håller sig alltid omkring detta ställe, men är lös och kan göra sina egna utflykter på gatan. Antagligen går de inte långt bortom sitt kvarter för där är de också del av en flock så kvarteret är flockens revir.  Det finns kanske omkring 10 hundar per kvarter. För människan innebär hunden säkerhet, hunden vaktar och ser till att inga obehöriga tar sig in på gården.

Förutom gatuhundarna så finns det en annan kategori hundar som skiljer sig lika mycket från gatuhundarna som en flaska Chablis skiljer sig från en folköl. Det är sällskapshundarna. Sällskapshundarna är små, rasrena och bär nästan alltid kläder, t.ex. en rosa cardigan eller en regncape. Ofta behöver de inte heller gå själva utan bärs av sina hussar och mattar. Det är i och för sig säkrast för chablishundarna, för annars skulle de utgöra en perfekt munsbit för gatuhundarna. Gatuhundarna å andra sidan är nästan alltid schäferstora, finns i alla färger och är så gott som alltid hanhundar.

Som turist och utomstående är det oftast helt lugnt att röra sig bland hundarna på gatan. Om du t.ex. möter en hund på trottoaren är det bara att gå förbi, hunden kommer knappast att notera dig. Hundarna går till attack med skall och skenanfall. Går du in på någons mark är det en helt annan sak. Då gäller det att så lugnt som möjligt gå därifrån. Jag tror inte att spela-död metoden funkar på hundarna här. De vill att du ska bort därifrån, inte ligga död på deras gård.

Under vår tid här har vi haft tre incidenter med hundar. 

1) I det första fallet blev jag påhoppad av en stor svart hanhund på en marknad. Den bet inte men det studsade upp på ryggen på mig. Folk som var i närheten rusade fram och höll i hunden tills jag hade tagit mig ut. Hans skall hann dock larma flera andra hundar som rusade till platsen i hopp om att få utkräva lite hämnd. Orsak: marknaden hade stängt och hunden tyckte därmed att jag var en inkräktare.  

2) Den andra incidenten var värre eftersom det då var Hugo som var offret. Vi bodde på ett hostal i Sorata och Hugo skulle bara gå förbi en av hotellets små rävliknande rashundar och av någon outgrundlig anledning hoppade hunden upp och bet Hugo i knät. Det blev inget sår, bara ett litet rött märke och vi fick dessutom se vaccinationsintyg för rabies på alla deras hundar. Trots det hade jag det värsta dygnet på vår resa. Jag tror att alla kan föreställa sig ångesten man drabbas av om någon av dem man håller mest kär riskerar att få rabies när man är långt, långt ute i bushen. Rena rama Cujofilmen utspelade sig i mitt huvud hela natten. Efteråt fick jag veta att man är otroligt rädd för rabies här i Bolivia, eftersom den förekommer och ofta har ett dödligt förlopp. Därför vaccineras de flesta hundarna, även gathundar för att minska risken för spridning. 

3) Den tredje incidenten skedde idag här i Sucre. Johan gick in i gränd som visade sig sluta på en gård. Han hörde hundar skälla och vände för att gå tillbaka. Två hundar rusade ifatt honom och omringade honom med skall och galna ögon (jmf Jack Nicholson i The Shining). De lät honom dock lämna platsen utan att bita honom. Och han behövde aldrig prova om rätt metod var att lägga sig ned och spela död.

Fota på resan

Jag skrev ett inlägg innan resan om att ha med kameror på resor och jag är nöjd med de flesta av mina val. Jag uppskattar verkligen att ha med objektiv från 18-300 mm, polaroidfilter, stora minneskort och ett extra batteri. Det jag saknar är ett ljusstarkt objektiv. Jag har nu med ett 18-70 som är så pass oskarp på stora bländare att man minst vill ha bländare 8 för att få hyfsat skarpa bilder. Men alla objektiv har ju sina styrkor och svagheter, det här objektivet hade jag sedan tidigare och man vill ju inte ha med sig en alldeles för dyr utrustning. En annan sak jag saknar är ett stativ, men samtidigt har man inte så lång tid på sig att ta en bild och ett stativ väger rätt mycket.

Några saker som jag trodde skulle vara enklare var att ladda upp bilder på nätet. Man får krympa dem till minimala storlekar och hoppas på det bästa, ofta får man försöka flera gånger innan man lyckas.

Hårdrocksband på bergsvägg

Tisdag
If you wanna hang out you've got to take her out; cocaine
If you wanna get down, down on the ground; cocaine
She don't lie, she don't lie, she don't lie; cocaine

Eric Claptons gamla låt vibrerar i hela minibussen från en gammal kassettbandspelare medan bilen klättrar uppför bergsväggen. Låten innan var Smoke on the Water och innan det ett pärlband av gamla hårdrocksballader. Vi är på väg till en eco-lodge utanför Coroico som heter El Jiri, men det känns mer som om vi är ett hårdrocksband på väg hem från en efterfest. Fast då får man bortse från utsikten och åldern på bandets medlemmar.

- Vet du varför jag spelar sån här hög musik, skriker Oskar vår chaufför för dagen.
- Nä, berätta!
-  Därför att det får dem som åker i bussen att tänka på annat än den läskiga vägen. De kanske tänker på ett trevligt minne istället.

Oskar är en man med ett stort vänligt leende och lika stor mustasch. Han har kört till Coroico för att hämta oss med sin minibuss eftersom vi vägrade åka med hans kollega. Kollegan hade visserligen fyrhjulsdrift men det hjälper inte om däcken på bilen är blanka som om det aldrig ens hade funnits ett mönster i dem. Kollegan tyckte att vi var löjliga, men Oskar förstår oss. Nu är vi hans hårdrocksband som han med trygg hand rattar uppför berget. Och hans metod fungerar faktiskt. När låten Cocaine börjar dåna ur högtalaren drömmer jag mig långt bort till en annan minibuss, i en tid långt härifrån. Vi är på väg hem från en simtävling och alla är trötta och kurar ihop sig på gallonsätena. Några sittar fram och spelar musik. En låt  gillar jag särskilt mycket, även om jag inte riktigt fattar vad den handlar om. Den heter Cocaine, fast det är inte Eric Clapton utan en grupp som heter Nazareth om jag inte minns fel. Senare får jag låna kassetten och spela av den på min dubbelbandspelare hemma.

Onsdag
Idag har vi vandrat i en skog så full av arter, former och strukturer att det inte går att begripa hur allt har gått till. Vart man än tittar är varje kubikcentimeter full av olika växter som växer uppåt, nedåt och på varandra. Det är olika sorters ormbunkar, orkidéer, parasiter, palmer.. jag gillar särskilt de trädstora ormbunkarna. Högt ovan våra huvuden hörs olika fåglar, det finns tydligen ca 250 arter bara i detta närområde. Det finns massor av fjärilar, en del stora som pocketböcker i skimrande färger. Det ska tydligen finnas flera sorters apor också, bl.a. lejonapor som ibland länsar eco-lodgens kök och vänder upp och ned på allt.

På kvällen när barnen har somnat sitter vi under palmbladstaket i den svarta natten. Utan gatlyktor och annan bebyggelse är det så svart att mörkret känns som ett eget rum. Det är som om någon har stängt dörren mot resten av världen för att visa allt det som finns därutanför staden och larmet. Stjärnorna, cikadorna och oväntade nattljud från djur vi inte känner till. Det är verkligen utomlands. Utomlands geografiskt, utomlands känslomässigt och utomlands i sinnet.

I mörkret rörde sig plötsligt en skugga mot oss med försiktiga steg. En stor svart och vit hund med mycket skygga ögon såg lika överraskad ut över att se oss som vi över att se honom. Vart kom han ifrån? Han fortsatte iallafall sin jakt efter mat efter att ha konstaterat att vi inte tänkte jaga bort honom. och vi fortsatte starx in i sömnen bakom nätfönster och med alla nattens ljud som en trygg filt omkring oss.

Torsdag
Montezumas hämnd slår till i vår familj. Johan och jag är däckade, barnen är ok men har lite diarré.

Fredag
Däckade i feber, magsmärtor, diarré och kräkningar. Vi tar oss trots allt till La Paz. Jag besöker läkare och får vänta på diagnos. Åsa, Iris och Emilia är mirakulöst friska. Kan det vara generna eller att Åsa har spenderat så mycket tid här? Tur iallafall att de är friska!

Vart har alla empleadas tagit vagen?

Brr.. sitter och fryser i La Paz kvallen. Ungarna har somnat efter att ha sett Ice Age 3. De oversatte all spanska till svenska. "Nu sager de: Jag ar mamma!" Stolta over att forsta. De lar sig sa sakteliga lite spanska och det kommer ord spontant. Som nar jag raknade farger.. bla, rod, gul, lila.. och Emilia sa: Och blanco mamma! Den var blanco ocksa! Vit! Kul!

Idag kom vi hem fran Coroico dar vi borjade dagen med ett aprilskamt at Sara och Johan om att vi sprungit pa en gammal van som hade helikopter och vi skulle fa flyga med tillbaka till La Paz. Ni skulle ha sett Johans min nar jag sa att nej, inte bara vi tre utan alla sju far aka tillbaka. Det tar hogst en halvtimme! Kandes grymt att avbryta leendet som gick fran ora till ora pa Johan. Men kul he he he..

Vi har varit pa El Jiri (som for ovrigt betyder Ormbunken typ) som ligger utanfor Chorobamba som ligger utanfor Corico som ligger utanfor La Paz. Jattemysigt stalle som drivs av Mario och Ana och vi har fatt lara oss allt om deras kaffeodlingar, bananodlingar, apelsinodlingar, mandarinodlingar etc. Vi fick prova att rosta kakaobonor och skala dem och mala dem for att sedan dricka varm choklad. Mums! Bast av allt var anda ar vi gick en liten vandring i djungeln for att upptacka ett vattenfall. Det kanns sa harmoniskt att vandra omkring i all gronska och lyssna till markliga ljud och se farglada blommor. Vid en alldeles klarrod blomma stannade Iris och sa: Det ser ut som lappar! Och hon hade ratt, den kallades for "svart kvinnas kyss". Den lilla stigen vi gick pa finns kvar sedan incatiden. Nar man ser djungeln omkring forstar man att det maste ha tagit manga hundra man och kvinnor att gora den, utanfor stigen ar gronskan helt ogenomtranglig. Pa kvallarna nar barnen somnat satt vi och delade en flaska rott och pratade om livet. Vi ar ratt sugna pa att resa ivag igen nagonstans. Enda problemet med att vara ute dar det ar varmt ar nagra sma gula djavulsflugor. I Coroico fanns de ocksa men nar vi klev av den hyrda bussen for att ga de sista 20 minuterna till El Jiri overfolls vi fullkomligen och ungarna ser ut som att de har fatt vattkoppor. Just det, nar vi klev av bussen kom Mario med sitt fyrhjuliga terrangfordon och tog alla vara vaskor och tva av barnen, narmare bestamt mina barn. De for ivag och korde inte framfor oss som jag hade forestallt oss utan svischade ivag genom allt det grona. Det var da jag insag att jag hade lamnat allt jag ager och har, inklusive tva barn, till helt frammande manniskor ute i odemarken. Jag sprang hela vagen bara for att upptacka att Iris och Emilia lugnt satt och drack maracuyajuice nar jag kom fram. Hur glada som helst. Men jag hade ju goda referenser pa stallet fran mina goda vanner Emma och Tomas hemma i Sverige sa det kandes val inte fullt sa hemskt. Lika glada som vi var for att komma dit nastan lika skont var det att komma darifran. Det visade sig att regnperiod inte ar basta tiden att aka dit. ALLA klader ar tackta i lera. De fa hudpartier vi har visat ar fulla med myggbett och det ar inte sa kul att ga och lagga sig och sova i en sang som inte droppar men nastan. Sa darfor kanns kylan i La pAz ratt trevlig pa nagot satt. Och jag och barnen har dragit runt pa stan idag och vrakt i oss mat och bananasplits och gott kaffe. Och kopt nya skor till mig eftersom de jag har formodligen aldrig kommer att torka.

Imorgon ar det slakttraff hos farmor och farfar och pa sondag blir det annu en vantraff. Det ar svart att hinna med allt man vill och snart ar resan slut.

Urmiri var en hojdare, Coroico ar alltid en hojdare och La Paz ar ju som att komma hem men det finns ju sa mycket mer att gora! Jag var forresten barnledig i lordags och var ute med gamla vanner. Det borjade med dop pa dagen med sushibuffe! Darefter till min kompis Lindays bar. Ungarna spelade shackbackgammon och bjods pa sant dar godis som man inte far ata langre som smaller i munnen. Lyckliga! Sen lamnade jag dem hos syster och Johan pa eftermiddagen och pa kvallen gick vi ut och at middag med ett hopkok av gamla vanner, Lindsays foraldrar pa besok fran Australien, Storbrittanniens ambassadfolk, en advokat som hade studerat i Uppsala och extraknackt med att snygga till doda personer som varit med i olyckor.. En intressant debatt startades om den nya regeringen med Evo Morales. En sak var alla overens om. Las empleadas har forsvunnit. Rormokare, snickare och "fixare" gar inte att fa tag pa langre. Ett lager menade att de har blivit stoddiga i och med att den nye presidenten tillhor ursprungsfolket Aymara. "De vill inte gora nagonting langre och har blivit lata". Ett annat lager ansag att deras rattigheter att starkts och att de darmed inte langre var beredda att arbeta for slavloner. Efter allvarliga diskussioner fortsatte vi tillbaka till utekvallen.

Inser att Goteborg har alldeles for fa stallen dar man bara kan hanga och dar det ar sjalvklart att folk har med sig gitarrer, trummor och flojter och sjunger. Dar det ar sjalvklart att man satter sig hos folk man inte kanner och till och med PRATAR med dem. Hann med en svang till Gota de agua ocksa.. helt galet stalle!

Jag har rykten om att det snoar i Goteborg. Hoppas det ar en vandringssagen.

Bortom Lonely Planet

Kors i taket, vi har besokt ett stalle som inte finns i Lonely Planet. Vad som ar orskerna till att denna bibel har missat en sa fantastisk plats forblir oklara. Det var namligen ett av de finaste stallen jag har varit pa. Stallet heter Urmiri och ligger 3-4 timmars bussfard fran La Paz. Man aker en stund pa altiplanon och allt ar platt, platt, platt. Efter kanske 6-7 mil tar man av fran stora vagen och in pa en grusvag som man studsar pa i ca 45 minuter. Man passera massor av odlingar med potatis, quinoa, nagon slags sad m.m. Emellanat foljs bussen av hundar som lamnar sitt jobb som vakt- och herdehund for alla hjordar av far och lamadjur som vi passerar. Hundarna ar otroligt snabba och uthalliga, en foljde oss i sakert 10 minuter innan den gav upp och atervande till sitt jobb. Efter den studsiga grusvagen foljer en serpentinvag som inte gar av for hackor. Vagen ar smal och och sitter liksom upphangd pa bergvaggen. Pa ena sidan bergvagg, pa andra sidan stup. Jag maste erkanna att jag var radd, man kan liksom inte lata bli att tanka pa vad som hander om foraren for en stund blundar, svimmar, blir sjalvmordsbenagen, tappar lusten, glommer hur man kor eller nagot annat. Naturligtvis holl han sig dock pa vagen och vi fick snart veta hans exklusiva skal for detta, forutom rent professionella - han var kar! Pa vagen tillbaka smugglade han namligen med sin flickvan och de satt och tisslade och tasslade och drack lask hela vagen tillbaka till La Paz. Hur som helst, serpentinvagen kanns lang men ar kanske inte det egentligen, man tappar tidsuppfattningen nar man haller andan. Nar den tar slut ar man framme. Och plotsligt ar man i paradiset! Vagen slutar i en brant ravin omgiven av hoga bergvaggar och dar byggde de ett hotell pa 40-talet. Anledningen till att just denna plats valdes ar at det finns varma kallor i omradet och vattnet fran dessa anvands for att varma upp ett antal pooler med. Vattnet ar omkring 35-38 grader och man kan ligga i hur lange som helst, nagot som barnen testade. Rekordet var 6 timmar pa en dag! Hugo larde sig simma ryggsim och utbrast pa kvallen att detta var hans lyckodag. Frans kan simma ryggsim sen innan kan jag tillagga och avlade flera langder i den stora bassangen. En sak som var otroligt charmig med hotellet var att de endast erbjod elektricitet tva timmar per dygn, mellan kl 19 och 21. Efter kl 21 blev det kolsvart och man har bara stearinljus till hjalp for att se. Da kan man garna ta en titt pa stjarnhimlen. Det ar helt fantastiskt och nagot man inte upplever var dag, aven om man bor pa landet som vi gor. Det ar som att sta nere i ett djupt hal, eftersom bergvaggarna stupar rakt ned pa tva sidor. Hogt uppe ser man stjarnorna som gar att urskilja sa mycket battre utan gatlyktor och annan belysning. Hotellet ar omgivet av mangder av kaktusar och blommor. Johans bilder far ge en battre bild av det sen.
Vi stannade i tva natter och om jag aker till Bolivia igen sa ar detta ett stalle jag garna atervander till.
/Sara

Blockader

En av de varningar som Svenska UD utlyser for Bolivia och La Paz i synnerhet är de vanliga demonstrationerna och vägblockaderna. Under måndagen och tisdagen hamnade vi mitt i en och det var faktiskt inte så farligt som det låter. Det som händer är att folk samlas och demonstrerar mot någonting, i detta fall var det höjda busspriser. Eftersom det inte bara är några stycken som demonstrerar utan snarare tusental (föreställ dig sossarnas tåg på första maj i Stockholm) så blir det svårt för den redan svårt trängda trafiken att ta sig fram. Det blir stopp överallt och för oss innebar det att vi inte kunde ta oss till hotellet per taxi, utan vi fick gå några kvarter. Inte så farligt. Dagen efter kom ett demonstrationståg plötsligt spatserande nedför en gata där vi stod och då blockerade poliserna alla vägar runt omkring. På en tvärgata kom en blåsorkester gåendes med sina instrument i händerna. Vet inte riktigt vilket samband de hade med resten, men det kändes sannerligen som om folk var i farten.  I El Alto var det dessutom grushögar mitt i gatan på ett flertal ställen som stopp för trafiken. Det är ett väldigt effektivt sätt att stänga av trafiken och skapa oro. Självklart kan dessa demonstrationer spåra ur och då svarar polisen ofta med tårgas, och det är inte kul att hamna mitt i. Som tur var så var måndagens och tisdagens demonstationer lugna. Jag har inte hört hur det gick med busspriserna, men jag tippar att beslutet kvarstår. Tydligen har inte priset som idag är 2,50 kr per resa höjts på fem år.
/Sara

Utför dödens väg

Cykeln rusar utför en smal grusväg. Det gäller att hela tiden vara koncentrerad annars åker man omkull och om man har otur så försvinner man då utför stupet. Jag är på väg utför "Dödens väg", en sju mil och 3600 höjdmeter väg som mest kan liknas vid en skogsbilväg i Norrland. Skillnaden är att det är en klippvägg/grusvägg på ena sidan och på andra sidan ett flera hundra meters högt stup. Vi börjar på strax under 5000 meters höjd och det är kallt och dimmigt. Vissa i vår grupp har missat det där med att ha rätt klädsel. Eller vad sägs om sandaler och t-shirt. Jag fryser fast jag har betydligt mer kläder på mig. En i gruppen bryter efter andra delsträckan eftersom hon inte mår bra. Det kan vara höjden eller någon annan allvarligare sjukdom. Efter tredje delsträckan har vi den första punkteringen och det är tur att vi har en följebil med reservdelar och en extra cykel. Jag försöker fota, men det är dimma, regn och hundraprocents luftfuktighet och jag känner att det räcker med att hålla sig på vägen. Det är väldigt roligt och det är väldigt populärt att göra detta. Idag är det säkert 50-100 personer som cyklar utför denna väg. Det är nästan enbart backpackers från olika delar av världen och det känns som om man slungas tillbaka tio år i tiden när man vistas med dessa människor. Man glider runt och gör roliga saker i olika världsdelar samtidigt som man har en väldigt priviligerad tillvaro. Det blir speciellt tydligt när en i vår grupp cyklar på en gumma så att hon tappar sin tygpåse på den leriga marken. Hon blir givetvis jättearg och man förstår hur hon tänker att vi bara leker runt.

Men det är en väldigt rolig lek och man hjälper inte henne genom att inte göra sådana här saker, snarare tvärtom.

Lavado

Vi har med med viss oro sett tvättberget växa i samma takt som de rena kläderna tagit slut i vår slimmade packning. Vi gjorde ett ryck i Coroico och tvättade lite grann genom att hälla vatten i en plastpåse och skaka runt med tvättmedel, ett desperat försök att likna en tvättmaskin.

Innan vi reste trodde jag att vi skulle kunna göra som jag brukade i England, gå till ett tvätteri med tvättmaskiner, slänga in tvätten i en ledig maskin, betala ett mynt och därefter läsa skvallertidningar i 40 minuter, sen ytterligare 30 minuter medan kläderna torktumlades. Kan tillägga som en parentes att när jag ser en bild på någon av tjejerna i Spice Girls så associerar jag direkt till vibrationerna av tvättmaskiner och torktumlare. Det stod nämligen så mycket om dem i skvallertidningarna på den tiden. Tyvärr har jag inte sett några sådana där ställen här, även om det säkert finns. Jag har bara sett enorma badkarsliknande anordningar på en massa ställen vilka jag vet används som tvättmaskiner - handtvättmaskiner.

Att lämna ifrån sig sin tvätt för att låta någon annan skura den med en skurborste till en kostnad av kanske 20-30 kr är ju ett alternativ, säkert finns det också ställen där maskiner gör jobbet, men det kändes ändå helt rätt när Iris och Emilias farmor erbjöd oss att tvätta våra kläder i deras "tvättmaskin". Sagt och gjort. Jag åkte dit med barnen (och här får jag verkligen be om ursäkt för den totala ojämställdheten, Johan var inte ens med, han cyklade omkring på "Dödens väg" glatt ovetandes om min enorma husmodersinsats) och typ 3 kg tvätt. Som det man lägger i en vanlig tvättmaskin alltså.

Så här går det till: först blötläggs tvätten i iskallt vatten tillsammans med tvättmedel, sen skurar man och gnuggar man varje klädesplagg med en skurborste eller mot kanten av karet, man kan också göra några tvättmaskinsaktiga rörelser med handlederna, sen ska den sköljas två gånger (också i kallt vatten) och slutligen vridas ur. Åsa och jag stod sida vid sida och tvättade som värsta tvätterskorna. Och det var kul faktiskt, men jobbigt! Det är härligt att klara av saker själv på något sätt, att veta att man minsann kan klara av en maskins jobb om man måste. Det tog två timmar! Och detta gör nästan alla bolivianska kvinnor åt hela familjen flera gånger i veckan. De tvättar dessutom enorma kjolar, lakan och täcken! Det är väldigt imponerande. Ofta torkas tvätten liggande eftersom solen lyser rakt uppifrån, så en buske, ett tak eller en klippa är ett utmärkt torkställe. Fast bara om solen lyser förstås. Det gjorde den inte idag. Vi har nu flera kg blöt tvätt i hotellrummet upphängt på en tvättlina som vi köpte i Sorata. Inte riktigt lika charmigt.

/Sara

Om lite allt mojligt

Persikor, mangos, jordgubbar, applen, paron, papayas, vindruvor, vattenmeloner, annanas, apelsin, lime... mate de coca, mate de cedron, mate de toronjil, mate de manzanilla.. persilja, huacataya, quirquiña, hierba buena.. och sa alla gronsaker.. Nar vi ar hos farmor och farfar finns det annan foda an kyckling och cocacola som annars ar det som allt som oftast star pa menyn. Nar vi var i Coroico fick vi pa kvallen valja mellan stekt kyckling, grillad kyckling, kycklingschnitzel, kycklingsoppa eller fisk. Men kyckling ar oftast ett sakert tips. En gang forsokte jag mig pa en rakcoctail. Har i La Paz i landet utan hav. Borde ha klurat ut att det var nagot lurt.

Jag har insett att fem veckor inte ALLS ar tillrackligt for att vara har igen. Nu ar det bara 3 veckor kvar och tusen saker kvar att gora. Jag vill resa runt landet och samtidigt bara traffa alla vanner och hanga i La Paz. Den 26 ar vi bjudna pa ett dop, den 3 april pa sammankomst hos vanner, daremellan ska jag traffa tusen manniskor, sova over hos minst 3 olika vanner, inhandla massor av saker att ta med hem, halsa pa mina gamla arbetsplatser.. (Jag ar grymt sugen pa att hitta nagot jobb har igen.. ) Farmor och farfar vill att vi ar hos dem hela tiden, min gudson med familj vill att vi ar dar och gor roliga saker, och sa vidare.

Igar var vi ute pa en heldag. Forst till min gudson med familj och mina gamla handledare pa min praktik har i Bolivia for 11 ar sen och deras familj som bor i Pampahasi. De ar grannar och vanner. Vi fick massor av god mat och skrattade at gamla minnen. Som t ex at att jag en gang akte upp till hogplatan med en nunna och 20 gatubarn for att sova under stjarnorna och jag hade pa nagot satt missat att det skulle vara kallt och hade ingen sovsack med mig. Eller nar jag skulle halla i en gruppterapi for 10 personer med drogproblem pa knagglig spanska.. och en hel del annat vi gjort ihop. Felipe holl ett tal och sa att det han gillade bast med mig var att jag var enkel och anpassade mig till vad som an hande aven om det var helt nytt for mig. Det ska jag anvanda i en arbetsintervju =)

Pampahasi ar en av de omraden i La Paz som har drabbats av jordskred. Ett enormt omrade mark har plotsligt lossnat och borjat kana nerat. Ett flera hundra meter brett och langt omrade har helt enkelt forvandlats till jord. Pa omradet bodde det hundratals familjer som nu ar bostadslosa och dar fanns aven en kyrkogard. Nu ar det en basketplan i omradet som ar fullt med plastpressenningar dar folk bor. Och jag som fryser har under fyra filtar.. Och nu en snygg overgang till..

Men igar efter den trevliga sammankomsten var vi plotsligt inbjudna till ett barnkalas i Villa Fatima. En present inhandlades hastigt och lustigt med hjalp av min gudson. De tyckte att 28 kr var hutlost mycket att ge bort. Pa kalaset var det nog 40 barn och 3 clowner, 2 servitorer i starkta vita kostymer som pa silverbrickor serverade chips, ostbagar, bakelser, gelatina, lask, baconchips, kakor, m.m m.m. Iris och Emilia hangde med bast de kunde i alla grupplekar och var tillslut helt slutkorda. Jag tvingades att straffdansa och vann tva plastramar. Vi kom vid 16 eftersom kalaset borjade kl 14. Nar klockan var 19 hade tartan annu inte serverats och vi gav upp. Tog en taxi ner till farmor och farfar och ett bildack gick sonder 3 meter fran huset.. Ungarna somnade motvilligt helt sockerstinna.

Idag har vi varit pa utflykt till en enorm lekpark och sen varit pa Pollos de Copacabana. (Typ Burger King fast med kycklingtema.)

Nar vi kom hem vid fyratiden ville barnen ta pa sig pjamas och ga och lagga sig. Men sen fick Mafalda dem pa andra tankar. Mafalda ar farmors lilla vita lurvig hund som barnen ar helt foralskade i.

Annu en heldag gar mot sitt slut. Och just det. Den borjade med ett Skypesamtal dar barnen fick se sin pappa live for forsta gangen sen de var nagra mander gamla. Det var kul tyckte de och satte genast igang och rita teckningar av en svartharig leende gubbe under en regnbage.

God natt!

Peligrosos

Imorse lämnade vi lervällingen i Sorata och åkte fyra timmar minibuss till La Paz igen. Jag hade fasat lite för bilresan eftersom jag tyckte att resan till Sorata var i läskigaste laget. Men som vanligt var det mindre läskigt att åka uppför än nedfor. De kan helt enkelt inte köra lika fort då och dessutom var dagens chauffor av det lugnare slaget. Jag räknade antalet resenärer i bussen den här gången också och vi var återigen 18 personer. För statistikens skull räknade jag antalet kvinnor kontra män också och det blev två mot 16. Män verkar alltså vara mer benägna att åka i trånga minibussar. För yttermera visso räknade jag antalet personer som såg ut att vara bakfulla också (det var nämligen en hejdundrande fest igår trots lervällingen) och jag fick det till ca fyra. Alla män. Stackars dem. Jag skulle inte ha klarat minibussäventyret i deras skick, trots mitt imponerande lager av Crackers (kex), funkar mycket bra mot åksjuka!

I och med minibussäventyren på leriga vägar med stup insåg vi att en viss språkförbistring råder. Jag har vid flertalet tillfällen hört ordet peligrosos och alltid i sammanhang med farliga grusvägar.  Några exempel:
- När jag cyklade Dödens väg sa guiden flera gånger: peligrosos
- Vägen till Sorata benämndes som: peligrosos
- Kvinnan bredvid mig i minibussen på väg mot Sorata pekade på ett av alla ras och sa: peligrosos.
Jag drog slutsatsen att det betyder farlig. Igår kväll kom ordet på tal igen och då frågade jag Johan om han också trodde att det betyder farlig. Nej det betyder grusväg, sa han. Jaha, sa jag. Så klart det gör. Det är ju bara när jag hör grusväg som ordet nämns. Idag kollade jag upp det i lexikonet iallafall. Och nog sjutton betyder det farlig! Iallafall kan man sammanfatta det hela med grusväg=farlig=peligrosos.
Annars går väl spanskan rätt bra tycker jag...

På tal om farlig så hör vi mycket lite om Japan och Libyen här, men det lilla som kommer fram genom påslagna radioapparater (och som lyckas passera vårt effektiva språkdemoleringsfileter) får håret att resa sig.  Jag tänker på vänner i Tokyo och önskar att allt är ok med dem.
/Sara

Copacabana och Sorata

Josses, vad tiden gar!! Det har gatt flera dagar sen jag eller Johan skrev sist. Vi har ju delat pa oss en stund sa att Asa har mer tid i La Paz, medan vi har rest runt lite pa egen hand. Vi lamnade La Paz i onsdags och akte turistbuss till Copacabana vid Titicacasjon. Copacabana ligger pa 3800 m hojd, men vid det har laget har vi vant oss vid hojden. Vi tog in pa ett otroligt fint hotell som hette Las Olas. Det var en massa sma barbapappaliknande hus, allihopa runda och valdigt fina. Vi bodde i en stuga som hette La Tortuga och sag ut som ett agg nedstoppat i marken. Det hade tva vaningar, langst ned en enorm rund sang och toalett. En trappa upp fanns en batformad sang och tva hangmattor. Ut mot Titicacasjon var det enorma panoramafonster. Barnen alskade det - och vi med! Dessutom fanns det en jakuzzi i tradgarden med soluppvarmt vatten typ 39 grader. Otroligt skont! Dag tva akte vi ut till Isla del Sol. Man aker bat i 2-3 timmar sen ar det meningen att man ska strova runt pa on och titta pa inkaruiner mm. Men det gjorde inte vi. Barnen vagrade helt enkelt och vi fastnade istallet pa en strand och byggde sandskott. Helt ok det med for stranden var vacker som en drom. Sen var det lika lang resa tillbaka med endast ett stopp till. Det ar otroligt vackert och fascinerande med inkakulturen, men jag maste anda tipsa andra som reser med sma barn att agna dagen at nagot annat. Isla del Sol-turen ar en vuxengrej helt enkelt. Barnen tyckte batresan var for lang och hade inge intresse av ruiner.  Det var skont att komma tillbaka till "agget" pa kvallen och lasa bok och ta det lugnt.

Dagen darpa packade vi ihop och tog en buss till Huarina (halvvags till La Paz) dar vi bytte till en minibuss mot Sorata. Alltsa, det har med trafiksakerhet ar nagot av en ickefraga i Bolivia. Jag och Frans satt langst bak, han i mitt kna, och jag raknade till 18 personer i minibussen. Plus en sack med socker! Skont att det ar asfaltsvag iallafall tanka jag i min enfald, naturligtvis tog den slut. Sa dar satt vi och guppade fram pa en grusvag med stup pa ena sidan, 18 personer i en minibus. Det kandes inget bra, men det gar ju inte att stiga av. Det ar bara att titta in i bergvaggen och be till gud. Vi klarade oss helskinnade ned till byn och tog in pa ett valdigt markligt hotell som hette Altura Oasis. Markligt och fint. Det ar som att komma hem till en amatortradgardsmastare och inredare av typen Kirsteiger. Allt ar individuellt, unikt och handskrivet. Det kryllade av djur ocksa: hundar, kor, ankor, gass, katter, papegojor, lamor etc Vart rum var tyvarr en fuktdrypande hala med golvet tackt av grasuggor. Vi stannade bara en natt. Nu ar vi fortfarande i Sorata och bor pa ett annant hotell. Det regnar och allt ar en enda lervalling. Inte sa muntert kanske, men detta hor ju till resandet. Man upptacker bra och daliga stallen. Sorata kommer nog att hamna ganska langt ned pa listan, tack vare laskig vag hit och osregn. Med andra ord kan detta vara en guldklimp om bara molnen ville ge vika sa att vi fick lite utsikt. Imorgon bar det av till La Paz!
Sara

Hos frisoren

Jag sitter i finrumme. Bredvid den lilla datorn ar det stora matsalsbordet tackt av ris som tvattats och nu ligger pa tork. Utanfor fonstret glittrar miljoner lampor fran La Paz som ligger lite hogre an dar vi nu ar hos farmor och farfar i Cota Cota. Barnen leker i kusin Marcos lekrum bredvid, nojda efter ett lass med glass och farska jordgubbar.

Idag har vi varit och klippt oss. Jag, Iris, Emilia och farmor. Det hela gick loss pa 95 kronor och barnen ser jattesota ut med riktiga frisyrer. Iris som var forst ut i frisorstolen brot ihop i grat efter att hon utan forvarning anfolls av inte en utan tva frisorskor utrustade med varsin sprayflaska. Det fick bli Emilia som borjade istallet. Nar Iris sag hur fin hon blev gick hon med pa att klippa luggen. Och sen lite till. Nar det var min tur visade frisorskan massa bilder pa unga kvinnor i enorma harsvall med lockar. Alla med langre har och biljoner fler harstran an jag pa huvudet. Nar jag papekade att det nog skulle bli svart att fa till det dar suckade hon och borjade klippa anda. Det blev val ok. Men lite besviken ar jag over att jag inte har langre och lockigt tjockt har efter klippningen..

Vi blir verkligen val omhandertagna har. Nar barnen badade haromdagen hade de inte mindre an 7 personer som torkade och kammade dem och pudrade in dem och satte pa dem strumpor och gullade med dem.

Vi ater massa god mat och idag har vi bakat brod till ett helt kompani.

Nu ar det sovdax for tjejerna! Vi hoppas att morfar mar bra snart darhemma och att mormor orkar. Stor kram

Att resa

Nu har vi varit på resande fot i över en vecka och man börjar känna sig mer och mer bekant med landet. Jag börjar känna att våra svenska fjäll bleknar i jämförelse med dessa gigantiska dalgångar, bergsryggar och snöklädda toppar. Man känner också att dessa toppar är helt onåbara, även om man rest utan barn så skulle man inte klara av att ta sig upp på dessa höjder där luften är tunn och stupen gigantiska. Att resa med barn går bra, det gäller bara att ha ett lite lugnare tempo, gå och lägga sig tidigare, försöka bo på ställen som ligger fint till och undvika långa vandringar. Ungefär som att vara pensionär i förtid :-).

Taxivandring är ett nytt begrepp för mig, man tar en taxi till något fint ställe där man skrotar runt en stund och försöker undvika att barnen ramlar ner för någon brant. Vi är nu tillbaka i La Paz, denna otroligt häftiga stad och här är jag sugen på en taxivandring mellan olika utsikter (mirador). Men det får nog vänta, för imorgon åker vi vidare mot Copacabana som ligger vid Titicaca-sjön. Åsa, Iris och Emilia ska nu bo hos Farmor och Farfar några dagar. Det ska bli spännande att resa runt själv, även om vi kommer att sakna Åsa och hennes roliga barn.

Jag hoppas att man snart ska vara lika stark som man är hemma och ska orka springa runt litegrann.

Fridens / Johan

En el paraiso

I can´t get no satisfaction! Rolling Stones rullar ut över tillvaron som är all motsats till just denna låttitel. Satisfaction känns i varje fiber av mitt jag. En kaffe på bordet, en Derby suave i handen, barnen som skrattar någonstans därnere vid hängmattorna i trygga händer hos Sara och Johan och så utsikten.. Fast det borde stå UTSIKTEN. Varje försök att fånga den på bild är som att försöka spara ljus i en burk eller något. Det går inte.

Har legat en timme i polen idag, i samma takt som den svenska vinterns tjäle går ur kroppen färgas den röd. Sara kommer som en räddande ängel innan jag drömmer mig bort och förvandlas till en nykokt kräfta. Har lånat Hugos cyklop och gurglat runt i vattnet oförskämt länge. Mitt nya favoritställe är inte Coroico, det är i en pool i Coroico. För i vattnet slipper man de små gula djävulsflugorna som äter oss levande. Det ser ut som om vi drabbats av en vattkoppor hela högen.

Vi har hunnit träffa släkt och vänner också en del. I onsdags var vi hemma hos farmor och farfar i Cota Cota och blev bjudna på lunch. De bor verkligen fint med utsikt över alla berg och La Paz, lite som att vara på landet fast ändå inte. De har en trädgård full av blommor och allt är snäppet varmare än i La Paz eftersom det ligger i Zona Sur. Ungarna (och vi) slet av oss genast av oss fleecetröjor och Iris, Emilia, Hugo, Frans och kusin Marco startade ett vattenkrig och fann varandra direkt. Inne i hallen fanns ett foto av Iris och Emilia på en bänk och det kändes fint. Farbror Jerry kom också och hälsade på och hade med sig Barbiedockor till tjejerna som först tittade mycket skeptiskt på dem men som sedan inte kunde slita sig från att borsta och göra frisyrer på dem och ta av och på deras högklackade skor. Farmors syster var också där, tía Isabel. Hon bad en bön innan maten där hon tackade för att de äntligen fick träffa Iris och Emilia och mig och min systers familj och de hade väntat på den här dagen och vi var så välkomna.

Iris och Emilia har hittat ett sätt att kommunicera med dem på även om de inte kan spanska. De helt enkelt härmar allt de säger och gör. Farmor säger: Que liiinda eres, dame un besito och tar Iris på kinden. Iris upprepar: Que liiiina ejes.. dame un besito.. och tar farmor på kinden och skrattar. Väldigt uppskattat sätt!

Dagen hos farmor slutade med att Iris och tía Isabel fann varandra över trädgårdsrensande bland blommorna och farmor smörjde in Emilias skrubbsår med Mentisan. Det var en härlig dag.

När vi kommer tillbaka till La Paz från Coroico är planen att vi ska bo hos dem några dagar. Vi har också hunnit träffa min gudsom Mauricio med familj, jättekul. Det är så märkligt när man tänker på folk som de var för fem år sedan utan att tänka på att det har gått fem år. Pappa Eloy hade blivit gråhårig, Mauricio som är fem år hade förstås blivit 10 år. Och lilla Mariana var 14 år och bebisen Maria de los Angeles var 6 år!

Nu är det dags att gå ner till stan och hitta något att äta och försöka ta ut pengar, för jag har 0 pengar.

På cykel nedför en 3200 m lång backe

Fredag den 11 mars

Hotel Esmeralda i Coroico är nog det absolut mysigaste stället som jag känner till.  Kl. är åtta på kvällen och vi sitter på balkongen till vårt hotellrum. Det är alldeles vindstilla och cikadorna spelar serenad, tillsammans med hundarna som skäller in sina revir för natten.  Det är ett kompakt mörker, men jag vet att bortom mörkret döljer sig höga berg med skogar som hämtade ur fantasin. Jag har sett skogen på nära håll idag, för jag cyklade hit till Coroico genom den på det som kallas för Dödens väg, eller Världens farligaste väg. En del kallar den också för världens vackraste väg, och jag kan hålla med om båda. Det är en dödligt vacker väg.  Denna mytomspunna väg börjar en bit utanför La Paz och leder till Yolosa. Jag åkte den på cykel, det enda möjliga sättet idag, förutom att gå förstås. Förr var detta den enda vägen norrut från La Paz, den väg som alla lastbilar och bussar och andra fordon tog för att transportera folk och varor mellan La Paz och Yungas. Nu för tiden är vägen blockerad av jordskred på flera ställen. När man ser vägen är det ofattbart att förstå att det överhuvudtaget kunde passera en personbil på den, än mindre ett möte mellan en buss och en lastbil. Det var just det som var problemet också, det gick inte. Ofta slutade mötena med att ett fordon trillade ner.  Därav namnet Dödens väg. När jag var i Bolivia förra gången var statistiken ett fordon per vecka.

Idag finns det en ny säkrare väg och inga fordon tar sig fram längs Dödens väg längre, men en sjuhelsikes massa cyklister! Det har blivit business att låta turister åka hela vägen från La Cumbre utanför La Paz till Yolosa, och det var det jag gjorde idag. Turen börjar med en minibusstur till La Cumbre som ligger på 4700 m. Där börjar den 65 km långa cykelturen som i stort sett går nedför hela tiden. Halva vägen är asfalt och känns ungefär som en tur i Norge, efter detta kommer man till det avsnitt som kallas Dödens väg. Det är en grusväg som är ungefär lika bred som en gammal oanvänd skogsbilväg, en sån där med gräs i mitten.  Grusvägen är i ganska dåligt skick med många gupp och stor stenar. På ena sidan är det klippa, på andra sidan en genväg till Guds rike. Det är ett skarpt stup helt enkelt, och som mest är det 400 m tills man når botten. När man närmar sig kanten för att kika ut känns det som att förlora sig i evigheten. Det tar aldrig slut och där vill man inte ramla ned. Som tur är cyklarna riktiga down-hillcyklar i utomordentligt bra skick om bromsarna funkar som de ska. Sen gäller det bara att ta det lugnt. I början av turen finns knappt någon växtlighet och det är kallt, men ju längre ned man kommer desto mer växter och djur finns det och desto varmare blir det. Skogen är fantastisk, det är någon slags jätteormbunkar som ser ut som tallar på håll och andra träd med stora hängande lavar på.

Vi nådde Yolosa vid lunchtid och fick lunch och en dusch. Därefter tog jag mig till Coroico (endast 1750 m över havet) där resten av vårt gäng redan var. De hade tagit en taxi dit från La Paz och hade hunnit bada flera gånger i poolen.  Att sen fördriva eftermiddagen  med att spela biljard, gå på upptäcksfärd i hotellträdgården och leta eldflugor i mörkret gjorde detta till en fantastisk dag. 

Lördag den 12 mars

Magisk morgon med tät dimma som när den lättade avslöjade höga gröna berg, med snötäckta toppar vid horisonten. Förmiddagen spenderades vid poolen och sen en välbehövlig siesta vid lunch. Nu är det eftermiddag och åskmoln har hopat sig. Eftersom vi är ganska högt upp på ett berg känns det som att vara precis under ett tak. det är mäktigt. Om en stund ska vi gå ned till byn och äta middag. Ska försöka undvika kyckling idag, det verkar vara något av en nationalrätt här. Man äter den stekt, friterade eller kokt i soppa tillsammans med hela potatisar. En annan traditionell rätt är en slags het salsa bestående av krossade färska tomater och chili. Passar perfekt till ris eller bröd.

Några bilder från resan

Gå in på följande sida för att se några bilder från resan, välj Bolivia. Sidan kommer att uppdateras kontinuerligt.

Kommentar: I och med att resan är avslutad har vi valt att ta bort bilderna från bloggen.

Huller om buller i La Paz

Vi är fortfarande kvar i La Paz. Det har varit väldigt bra dagar här sen vi kom i måndags. La Paz är en extremt rörig stad (med svenska mått mätt, Indien slår säkert detta med hästlängder). Det är människor överallt, trottoarerna ar jättesmala och man trängs hela tiden. Gatorna är fulla av minibussar och taxibilar, blandat med större bussar och stora jeepar (!). Vanliga personbilar finns knappt alls. Det gäller att hålla sig på trottaren annars blir man platt. Mitt i all röra råder något slags lugn, saker får ta den tid det tar och man blir konstigt nog inte stressad här. Om man inte ar typen som flippar ur av att vänta förstås - för vänta måste man kunna i La Paz. Idag när vi kom ut fran hotellet var det en ca 200 m lång kö utanfor som gick till polisstationen här intill. Alla höll tålmodigt i ett papper som antagligen skulle stämplas av någon polis. Igår skulle vi fixa telefoner, och det var samma sak där, en enorm kö och ett 60-tal tålmodigt väntande Bolivianer. Igår beställde vi hämtmat, det tog 1,5 timme. På restaurangen får man maten efter först ca 45 minuter. Men man vänjer sig. Till och med barnen har resignerat inför detta efter bara fyra dagar, de har utväcklat ett fantastiskt tålamod.

Idag har vi varit ute på stan. Först åkte gick vi till en marknad här intill och tittade på kommersen. Där såldes frukt, grönskaer, kött, fisk och allt annat i matväg. Det är lite andra regler gällande livsmedelskontroll här, dvs inga alls! Köttfars ligger rakt upp och ned i rumstemeratur, liksom kyckling och fisk. Man kan inte låta bli att undra hur folk överlever - eller om vi kanske är överdrivet forsiktiga i Sverige. :) Efter marknaden åkte vi till Sagarnaga (turistgatan) och tittade på alla hantverk och sånt. Det finns så himla mycket fint att se och köpa om man vill! Förutom själva stånden och affärerna går folk runt och säljer saker. Vi köpte kaktusfrukter av en man som släpade runt dem i en skottkärra. Det var otroligt gott, som ett stort hjortron i konsistensen, men med smak av melon. Den roligaste försäljaren är fossilmannen. Han smyger upp intill en och väser på ett väldigt mystiskt vis "fossiles, fossiles" samtidigt som han visar en sten med fossil i på samma sätt som man skulle visa upp ett kilo kokain i en folkmassa. Min syster säger att det är samma man som när hon bodde här för sex år sen. Det verkar gå bra för honom.

I eftermiddag ska vi gå på bio och se filmen Trassel pa spanska. Barnen ser verkligen fram emot det.

Hasta luego!

Men var ar krokodilerna?

Pulsen ar uppe i hundranittio och jag har bara gatt nagra kvarter. Jag kommer vara SA supertrimmad nar jag kommer harifran sa ni kan inte ana. Det enda som skulle kunna motverka det ar forstas att bara idag har jag atit friterad kyckling tva ganger. Till frukost var det dulce de leche (kolasas) och for att fa ungarna att avhalla sig fran att springa och hoppa runt sa mutas de med chips, godis och cocacola. Och det maste man ju smaka av aven om man sjalv inte hoppar och skuttar omkring.

TIllbaka i La Paz. Jag har en kansla i hela kroppen av att vara hemma igen. Att hora hemma (ja, alltsa hora med prickar over o..) =), kanna igen att just det, det var ju sa har det kandes. Om jag ska beskriva med nagra enkla ord varfor jag alskar La Paz sa ar det nog att det ar fullkomligt kaos och fullkomligt lugn pa en och samma gang. Det ar standig rorelse och manniskor overallt men allt far ta sin tid. Det kanns totalt fritt fran stress. For att beskriva skilladen mellan t ex Miami och La Paz. Jag tror vi fick ga igenom 7 sakerhetskontroller och nar jag sen hade last att man inte fick fora in frukt i landet passade jag pa att ata upp mitt apple nar vi gick av planet. Jag hade forst lagt det i en genomskinlig liten pase for att deklarera mitt innehav. Mest pa skamt forstas men det visade sig att det var just det jag skulle ha gjort. Med mitt halvatna apple i handen skrek en vakt till mig att jag absolutely NOT fick kasta det i papperskorg och att vi fick lamna det till bio.. nagonting. We dont want any harmful deseases here!! I La Paz daremot nar Iris och Emilia satte sig och kraktes pa golvet i passkon kom en vakt fram och fragade varfor vi inte sagt att vi hade barn och jag fick satta barnen pa en bank och ga fore i kon och allt var klart pa tre sekunder. Barnen behovde inte ens visa sig. Jag vet inte om det sager nagot men jag gillar det andra battre.

NaR vi kom ut med tunga vaskor och ungar krakande barn fanns inte hotellet dar for att hamta oss som utlovat. Daremot fanns barnens farmor och farfar dar och lillkusin Marco. De hade cocate med sig och var fantastiskt snalla. De ordnade fram telefonnummer till hotellet och allt ordnade sig tillslut. Det sista Iris sa innan hon somnade var: "Men mamma, var ar krokodilerna?" och "Mamma, kan vi aka och halsa pa farmor imorgon?"

En annan sak jag gillar med La Paz ar att man alltid lyckas traffa pa nagon man kanner. Idag sprang vi pa farmor och farfar som inte hade hittat oss pa hotellet och sen sprang jag pa en gammal UBV kollega pa gatan!

Nu ar det dags att borsta tanderna sa de inte trillar ut!

Skumkrig och sprit i hörnen

Det är något slags firande här i La Paz. Det går runt en gubbe på hotellet och stänker sprit i hörnet, för en stund sedan gick en tant runt och slängde blomblad i alla hörn. Det är för att välsigna det kommande året och har med någon gammal tradition med heliga berg och liknande. det är lite svårt att veta när man inte kan språket så bra.

I firandet ingår också vattenkrig och skumkrig. Om man inte är uppmärksam så dyker det upp någon och kastar vattenballonger eller skum och smällare. Sara blev anfallen av en lite yngre pojke idag som var strålande glad,se bilderna ovan. Internet går extremt långsamt och att lägga upp bilder är extremt tidsödande, det känns som om man är ett fotbollslag som delar på en modemuppkoppling.

Höjden är lite jobbig, men snart ska man nog vänja sig vid den och slippa känna sig som en hundraåring som går i trappor hela tiden. Barnen verkar klara sig bäst och det är väl huvudsaken. Vägen till Coroico har man öppnat igen och det ska bli skönt att komma ner från den här höjden och uppleva lite mer natur.

Fridens

Framme!

En resa pa 30 timmar ar en lang resa. Vi kande oss rejalt morbultade allihop nar vi igar satte oss pa det sista planet fran Miami till La Paz, en resa pa 6,5 timme somalla sov sig igenom. Innan det hade vi flugit jumbojet over Atlanten (japp pappa, du hade ratt angaende flygplanstyp) och det var en bekvam resa. Alla hade egen TV och tillgang till miljoner kanaler sa det var inget problem med vara TV-alskande barn. Egentligen ar inte sjalva flygresorna sarskilt svara med barn. De finner sig snabbt i att det ar begransat rorelseutrymme och vi fick verkligen uppmuntra dem att strova runt lite sa att cirkultaionen holls igang. Det som ar jobbigt ar flygplatserna. Dels ar sakerhetsrutinerna otrevliga och valdigt stressande. For barnen var detta en uppenbar stress. De tycker att det ar laskigt med alla manniskor i uniform som skriker saker och verkar uppjagade. Sen ska man slussas flera kilometrar genom tranga utrymmen tillsammans med massor av andra manniskor. Och hela tiden ska passet fram och skor ska tas av och scannas, barnen ska ga sjalva genom den dar metallbagen, det ar mycket intryck for barn. Det galler att sjalv halla sig lugn och latsas att allt ar normalt. Men det ar det baske mig inte. Varsta stressen var anda nar vi gick pa det dar sista planet och hade vara platser utspridda, alltsa barnen skulle sitta ensamma och de vuxna ocksa. Och det var omojligt att andra pa. Som tur var ar manniskor snalla och vill andra val, sa det gick att byta nar vi val var pa planet. Hur som helst sa har barnen varit sa otroligt positiva och oppna for allt. Jag kan inte sluta beundra deras tillit och upptackarlust.De verkar njuta i stora drag av alltihop.

Nu ar vi iallafall framme och bor pa varldens mysigaste hotell i La Paz som heter Residencial Latino. Luften ar tunn har upp pa 3500 m hojd over havet och alla kanner sig lite yra. Iris har en slang av magsjuka och mar inte alls bra, men vi far hoppas att det gar over. Johan har  fatt lite hojdsjuka och vi forsoker lindra den med te och vila. Skont att vi ska stanna har i fyra natter. Nu ska vi bara ta det lugnt och se film, dricka te och spela spel. Jag var ute och handlade dricka och brod till lunch och manniskorna ar sa vanliga, man far latt kontakt med dem och de berattar garna var saker heter pa spanska for en nyborjare som jag. Som tur ar sa ar jag mycket skarpare nu an forra gangen jag var har. Jag kan faktiskt prata i hela meningar emellanat.

Det ar underbart att vara har!

Vi är iväg

Vi åkte hemifrån kl 10 imorse och satt en stund på flygplatsen i Umeå och väntade en stund innan ett något försenat plan tog oss till Arlanda. Det var förövrigt den gungigaste flygtur jag har varit med om, det blåste rejält och folk i planet skrek. När vi kom ner med något som mest liknade en bredsladd som Ingmar Stenmark skulle avundas, hängde vi på Arlanda och gjorde det man kan där: äta, vänta, ströva. Vi växlade pengar också och fick nöja oss med USdollar. Bolivianos fanns inte vilket ingen var förvånad över. Kl 15:30 kom Åsa med sin barn. De hade haft en kräkincident på tågresan, Iris spydde men mådde sen förhållandevis bra. Resten av tågresan gick bra och alla var faktiskt pigga när vi möttes på Arlanda. Alla fyra barnen sprang omkring i cirklar och verkade väldigt uppsluppna över att ses. Härligt!

Nu är vi på hotellet och ska strax ta en sista varm dusch på ett tag, se melodifestivalen och förhoppningsvis sova gott hela natten. Imorgon blir det långflygning!

Resfeber

Kl. är 15:05. Om 55 minuter ska jag ha det näst sista mötet innan jag lämnar jobbet för sex veckor framåt. Jag har 25 minuter på mig innan jag ska lämna kontoret för lika lång tid, för imorgon har jag möten på annan ort. Då inser jag med full kraft att vi ska faktiskt iväg. Med några grova manövrar skyfflar jag ned skrivbordets alla papper i en dokumenthanterare och gömmer den i bokhyllan, skickar mail till arbetskamraterna om hur de når mig när jag är borta, dammar av skrivbordet och packar ned gamla matlådor i väskan. "Hasta luego, vi ses om sex veckor". Är det jag som säger det här? Overklighetskänslan är total. Idag torsdag snö och vardag - på måndag La Paz och semester. Jag tänker att jag borde hinna till banken och hämta ut de där pengarna som annars "brinner inne" den 14 april. Hur ska jag hinna det nu? Möte om 20 minuter och möte imorgon hela dagen.
Hur tänkte jag?
Har jag tänkt igenom allt egentligen?
Vad har jag tänkt på den senaste tiden?
Pass, pengar, post, p-piller (nä!) - väderkatastrofer och andra katastrofer vore mer nära sanningen. Kolla mitt inhandlade medicinförråd t.ex.! Det slår nog det mesta jag har haft med mig annars, fast då har det ju bara varit jag på resan. Nu ska det dyrbaraste jag har med på resan, nämligen mina barn. För deras skull har jag köpt allt som jag tror skulle kunna drabba oss. Det som inte finns med kan jag lova att Åsa har fixat.
Jag har Ipren, Åsa har kylbalsam.
Jag har sårsalva, Åsa har betapred.
Jag har compeed, Åsa har clarityn.
Tänk vad fint vi kompletterar varandra.
Resfebern gör mig darrig, men reslängtan ger mig stadga. Åh, vad härligt det ska bli!

Oceaner av tid har passerat

Äntligen! Det känns som att vi har väntat så länge. På lördag åker vi. Först flyg till Stockholm och övernattning på Arlanda till söndag morgon. Kl 9:15 lyfter vi och mellanlandar först i London, därefter Miami för att landa i La Paz ca 30 timmar senare. Det kommer att vara tidigt på morgonen där och staden kommer att hålla på att vakna. Jag minns väldigt tydligt från förra gången jag kom till La Paz, efter att ha rest exakt samma resa, hur lång gryningen var innan solen tillslut togs sig upp över bergskanten. La Paz ligger som i en gryta vilket gör både skymning och gryning långsamma. Jag minns att det var kallt och en massa människor var på väg till sina jobb. Hotellet som vi har bokat rum på har lovat att komma och hämta oss på flygplatsen och vi får våra rum på hotellet direkt. Det känns tryggt att veta vart vi ska ta vägen och att vi kan stanna där i fyra nätter innan vi beslutar oss för vad vi ska göra sen.

Det mesta är fixat innan avfärden. Två halvpackade ryggsäckar står och väntar på de sista prylarna.  Hundvakt, akvarievakt, blomvakt, postvakt, husvakt... check! Vi tänker resa så lätt som möjligt och packar verkligen bara det nödvändigaste. Det går att köpa saker där också om vi skulle missa något. Väderläget är katastrofalt i Bolivia, men vi väljer att tänka att nyhetsbevakningen är precis så skev som den brukar vara, det vill säga att man får bara veta allt hemskt och det är omöjligt att veta vilka platser det inte är hemskt på. Vi vet dock att även La Paz är drabbat. Igår skedde ett stort ras på en av bergsidorna högt upp i staden och hundratals människor blev hemlösa, fem personer dog. Vårt hotell ligger som tur är mitt i centrum och där är det ok så här långt iallafall.

Flickan

Det är mindre än två veckor kvar tills avfärd. Vi har förberett oss upp till tänderna. Allt är klart. Då händer det oförutsägbara, det som man läser om i tidningen men aldrig är en del av, nämligen översvämning. Bolivia är översvämmat. Igår stod det att ca 7000 personer var drabbade och att regeringen hade avsatt 20 miljoner dollar för att hjälpa de drabbade. De värsta drabbade regionerna ligger inte särskilt långt från La Paz och var tänkta besöksmål för oss. Vägarna är oframkomliga pga jordskred och områdena utmed floden Beni, bl.a. Rurrenabaque är översvämmat och där har två personer omkommit. Hade inte Libyen gjort revolution just nu så hade vi förmodligen hört någonting om detta på nyheterna. 

Översvämningar är ganska vanliga i Bolivia, det är iallafall vad man säger på Sveriges ambassads hemsida. Översvämningen nu är dock ovanligt omfattande, den värsta på många år läste jag. Att det blev så kraftigt nu beror på väderfenomenet La Niña, eller Flickan som det betyder på svenska. Hon verkar vara rätt hård den där flickan, men tydligen är El Niño - Pojken - rätt grym han också. Han är också ett väder och kommer före La Niña. De uppträder med ett intervall av ungefär vart fjärde till sjunde år. Klimatförändringarna ger dessutom extra krut till dessa två personligheter. Tidigare i år uppträdde Flickan på ett spektakulärt sätt i Australien.

Vad det här innebär för oss får vi helt enkelt vänta och se. Vi kan inte göra särskilt mycket åt saken förutom att hoppas att det lugnar ned sig, att regnet upphör så att landet blir torrt igen.

Att resa etiskt

Det är idag fyra veckor kvar tills vi åker. Vi läser massor om Bolivia och försöker sortera ut vilka ställen vi tycker skulle vara intressanta att åka till. Självklart ska det passa ihop någorlunda med vad man kan anta att barnen skulle uppskatta också. Vi har köpt den senaste utgåvan av Lonely Planet om Bolivia (den förra jag hade var från 1997!). Till min stora glädje fanns det ett nytt (kort) avsnitt om att resa med barn i Bolivia. Inga varningar eller avrådanden lämnades. Tvärtom stod att att det fungerar bra att resa med barn och folket i Bolivia är mycket barnkära. Ofta fungerar barn som ett sätt att överbrygga kulturella barriärer - man får lättare kontakt helt enkelt. Det är lugnande ord. Så mycket tips om servärdigheter för barn hittar man dock inte, men det ska vi utforska så gott det går. Ett tips som vi tänkte testa är iallafall ett museum för barn i Sucre. Sucre verkar vara en fin stad, t.ex. är alla hus vita, med massor av kultur och sevärdigheter att erbjuda.

I samband med oroligheterna i Egypten har frågan gällande resor till militärdiktaturer som t.ex. Thailand varit uppe på nyheterna. Hur etiskt är det egentligen att resa till en diktatur och bo på all-included hotell? Vi funderar en del kring hur resan blir så etisk som möjligt. Bolivia är ingen militärdiktatur, ingen diktatur alls, men däremot väldigt väldigt fattigt. Vi kommer att stå ut som de gringos vi i princip är för dem, det är inte mycket att göra åt den saken. Vi kollade ju förstås på programmet Klädkod:Bolivia (se tidigare inlägg) men avfärdade ganska snabbt möjligheterna att åka till Bolivia utklädd till Chola-kvinnor (alltså kjolar, plommonstop och guldtand). Vi skulle antagligen bli lätt identifierade som utbölingar ändå. Däremot är det lätt att bo, äta och resa så att de pengar som läggs kommer befolkningen till godo. Vi har särskilt blivit sugna på flera av de Ecolodge som finns, t.ex i Amazonas. Dessa ställen drivs ofta av folk från byn och överskottspengarna går till skolor etc. Helt säkert kommer vi att pröva det. Sen tänker vi ta med lite saker som vi ska skänka till Åsas gamla arbetsplats i El Alto, Yanapi. Bland annat har vi en gammal dator som är i bra skick, leksaker och kläder.

Andra etiska aspekter på att resa till Bolivia är de eskalerande miljöproblemen som finns där. Bland de största kan nämnas klimatförändringar och skövling av regnskog för att odla soja som exporteras för att användas bl.a. till djurfoder. Brist på dricksvatten är en stor och allvarlig fråga som hänger ihop med klimatförändringarna. En stor del av vattnet i La Paz kommer från glaciärer runt omkring. I den takt de smälter kommer sötvattnet snart att ta slut, och det går fort. Jag läste t.ex. i min gamla Lonely Planet från 1997 att glaciären vid Chacaltaya beräknades vara borta om 30 år, alltså 2027. Den försvann redan 2009 under en ovanligt varm period. Skövlingen av regnskog har också ökat enligt muntliga ej helt säkra källor. Orsaken skulle vara att köttmjöl förbjöds i djurfoder i samband med galna kosjukan här i Europa. Vad ersattes köttmjölet med? Jo, soja från Sydamerika. Det låter troligt i mina öron.

Klädkod

Jag älskar Kunskapskanalen! Vem skulle servera program som "Klädkod:Bolivia" eller "La Comadre" om inte SVT fanns? "Klädkod:Bolivia" var ett underbart program som handlade om hur man klär sig på olika platser i landet och vad kläderna symboliserar! Programmet finns på SVTplay.  "La Comadre" handlade om en barnmorska som jobbade som biståndsarbetar i Bolivia. "La Comadre" finns tyvärr inte inte på SVTplay men kommer också att visas igen den 28 januari, men på en för dagsaktiva individer ogynnsam tid (04:30).

Flytvästfrågan

Vi satt och fantiserade om resan häromkvällen och tittade på guidade turer i Amazonas. Jag har varit där förut, just på en guidad tur. Det var fantastiskt. Vi åkte på en flod i en slags lång kanot med motor på. Vi såg mängder av djur: apor, sköldpaddor, kajmaner, alligatorer, fåglar, delfiner. På nätterna sov vi i väldigt enkla hus som bara hade tak och sängen var insvept i myggnät. Helt oslagbart att somna till djungelns alla ljud. Vi letade efter anakondor också - och hittade fyra stycken. En hade en kapibara i magen, det var väldigt tydligt (jmf Saint-Exuprys boaorm). Vi vill åka dit förstås. Tänk att uppleva allt det där tillsammans med barnen. Och angående mina och syrrans farhågor gällande avsaknad av flytvästar, så lovar de på hemsidan att det finns. Jepp, lifevest für alle. Någon annan har tydligen grubblat före oss.

Tiden går

Januari, världens längsta månad? Vi går till jobb och dagis, kurar ihop oss på kvällarna och försöker förgylla tillvaron med t.ex. UNO. Försöker tänka på att få dagsljus en stund varje dag och njuter av att vi faktiskt är på väg mot ljusare tider, även om det fortfarande är väldigt mörkt. Sakta men säkert närmar vi oss avresedatum. Nu är det bara 6 veckor kvar. Allt är fixat. Nu måste vi bara vänta.

Om att inte vara ute i sista stund

Nu har jag skickat iväg bokningen till Residencial Latino som kommer att vara det första stället vi ska bo på när vi landar i Bolivia. Det känns grymt bra. Nästan som att man är på väg lite. Varför har jag inte provat på det här med god planering innan, då kan man ju nästan njuta av resan dubbel så lång tid! Den vanliga Åsa skulle ha gått med ryggsäcken och letat billiga hotell när jag väl kommit dit jag ska. Ofta går det alldeles utmärkt men en gång resulterade det i att jag fick sova under skrivbordet i en reception på ett hotell i Mexiko, dygnsur efter att ha gått runt i spöregn i timmar. Å andra sidan blev det en gratis övernattning. En annan gång fick jag hänga upp hängmattan på en väderstation vid Aguas azules. Visade sig vara mycket mysigare än vilket hotell som helst. Men efter en 30 timmars resa med två fyraåringar och två sexåringar så känns det FANTASTISKT bra att veta var vi ska sova när vi kommer fram!

Kolla in bilder här! http://www.residenciallatino.com/index.html

Jag ser framför mig hur vi dricker mates de coca och tar små turer på stan och andas så mycket andisk luft som det bara går. Jag känner nästan redan hur varma solstrålar och ljus kommer att få min mullvadsliknande tillvaro att plötsligt bli något helt annat. Det där med mullvad kommer av att jag de senaste dagarna har suttit inlåst hemma med sjuka barn och att jag idag, som grädden på tårtan, har fått ryggskott. Idag banangår jag försiktigt och längtar något enormt efter att resa bort.

Ska försöka att komma ihåg att vaccinera oss, hämta ut passen, boka resa till Stockholm och ansöka om visum till USA också. Helst innan vi åker. Så att man inte står där på Arlanda med tre tomma kollin =) (Se inlägg nedan).