På natten efter vårt modiga beslut, vaknar jag med ett illavarslande sug i magen. Oro, ångest. Jag blir rammad av den ena tanken efter den andra.
-Tänk om något händer!
-Inte kan jag ta risker med mina barn!
-Det här är oansvarigt!
-Det är ju så långt bort!
-Hur mycket koldioxidutsläpp ger inte en flygresa till Bolivia!
-Höjdsjuka!
-Gula febern!
-Dengu för i helvete!
Jag klamrar mig fast i sängen och försöker sluta tänka. Hopplöst förstås. Det går inte att stoppa tankar genom att tänka "sluta tänka!"
Morgonen efter är tankarna som bortblåsta. Jag ser bara möjligheterna igen. Trots regnet som öser ned känns livet väldigt lovande. Vi åker till naturhistoriska museét och tittar på djur i burk och en uppstoppad elefant. Äckligt och väldigt mycket folk. Mer trängsel än vi någonsin kommer att uppleva i Bolivia. Vi håller hårt i varandras händer och släpper inte taget. Ingen får tappas bort.
När jag har berättat för människor att vi ska åka får jag varierande reaktioner. En del lyser upp och verkar glada. Andra associerar genast till något hemskt de har varit med om på en resa. Eller i värsta fall till död.
-Åhå, ni ska resa, det påminner mig om någon som dog på en resa!
Kul, verkligen inspirerande. Var det någon som fick lungemfysem också? Vad är det i som gör att vi får lust att trycka tillbaka livslusten och upptäckarlusten hos andra människor? Vad kostar det att uppmuntra eller att glädjas med en annan människa? Med lite stöd är jag, liksom de flesta, en framåt och modig person och brukar kunna åstadkomma bra och roliga saker. Genom att få veta allt det värsta som kan hända, blir jag tillkäppt och får ont i magen. Mina nattliga demoner får nytt syre och kväver lusten att göra bra saker. Livet är farligt, men vi måste kunna hantera det. Riskmedvetenhet och riskhantering är något som alla ägnar sig åt, även om det handlar om en resa till ett land långt borta - eller att bara ta sig över gatan helskinnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar