På väg till dagis och jobb passerar vi industriområdet Västerslätt. Vi kryssar oss fram mellan grävskopor, dumprar och frontlastare, försöker undvika de största hålen i gatan och grushögarna som varje dag byter lokalisering. Vad jag vet skulle det bli en bangård, men hela området tycks vara i förvandling. Behövs allt detta grävande eller är det ett sysselsättningsprojekt för alla som äger en arbetsmaskin? Infrastrukturen har hög prioritet i detta land och det är jag väldigt tacksam för eftersom jag bor långt bort från allt. Umeå känns ibland som världens ende. På sätt och vis bort jag i Långtbortistan. Tänk om en person från Bolivia skulle åka hit till Umeå?! Tänk vad mycket det skulle finnas att oroa sig för. Kylan, fästingar, TBE, borelia, huggormar, björnar, vargar, terrorhot, kärnkraftverk, kalla och reserverade människor... massor om man vill ha saker att oroa sig för. Läskigt! Och här bor vi med barn och allt!!
Infrastrukturen i Bolivia är för mig minibussar med en person som halvt hänger ut genom rutan och ropar vart den är på väg. Enkelt, men kanske inte så utvecklat. Fullt fungerande iallafall. I Bolivia finns också en väg som kallas dödens väg. Den har jag överlevt en gång, men det ska jag inte chansa på en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar