LÄngtan

Längtan har vaknat. Jag sträcker på mig och känner att det vore skönt att skaka av sig filten. Det går trögt till en början. Känns nästan som om jag gör något fel, något oansvarigt. Det går ju så bra nu och jag skulle verkligen behöva spara till en ny tvättmaskin. Fötterna stadigt på jorden. Ingen salmonella i sikte. Åtta till fem. Dagislämning och dagishämtning. Jobb, jobb, jobb. Fredagsmys. Söndagsutflykt.


Lugnt och tryggt.

Bolivia, självklart har det legat där hela tiden. Första tiden tillbaka i Sverige 2006 var jag mer där än här. Tanken var inte att stanna här. Men det blev så. Sakta men säkert blev den självklara resan tillbaka allt mer komplicerad och alltmer omöjlig. Jag som alltid sett möjligheter började se svårigheter. Många sa: Så blir det när man blir mamma, då tänker man på barnen först! Jaha tänkte jag.


Sen kom syster yster från norr på besök i somras och en frisk fläkt blåste in. En resa? Ska jag? Ska vi? Törs vi? Jag som äntligen stannat upp och börjat se fördelarna med livet här och riskerna med livet där. En resa..? JA!

En känsla av skräckblandad förtjusning sprider sig och jag kommer på mig själv med att le från öra till öra. Man kan vara mamma, ha trygghet, jobb, dagishämtningar OCH en resa till Bolivia. Den här resan känns med ens absolut nödvändig! Plötsligt känner jag igen mig själv.


Hade det inte varit för Sara och Johan hade den här resan inte blivit av än på några år. Tänk att mina fina ungar ska få göra den här fantastiska resan tillsammans med sina kusiner, det kan inte bli bättre!