Vi är hemma igen. De norrländska fälten utanför fönstret glittrar av kvarvarande snö. Annars har våren verkligen övermannat vintern och fyllt skogen intill med fågelkvitter och porlande bäckar. Drabbad av vårrus ger jag mig ut på löparrunda på upptinade grusvägar. Allt är så fint och kärt att jag inte kan göra annat än att springa för att bränna all överskottsenergi.
Kvällen innan hemresan satt vi i en taxi på väg mot hotellet för vår sista natt i La Paz och Bolivia. På radion spelades en låt.
dance the night away
and stay young on the floor
dance the night away
grab somebody
drink a little more
Det är inte varje dag en sampling av låten Lambada med Jennifer Lopez talar direkt till mitt hjärta, men den här gången skedde det. Trafiken utanför bilfönstret masade sig fram, luften full av avgaser och överallt rådde ett sånt myller av försäljning, indianer, hundar och turister. Mångfald, kaos och äventyr in i varenda kapillär. Så enkelt att vara närvarande i nuet. Jag ville stanna längre. Jag var inte mätt.
30 timmars flygresa senare landar vi i Stockholm. Blir mött av mamma och brorsan, ytterligare en flygresa och sen äntligen hemma. Norrländska lugn, solig vår och känslan av att "höra hemma" drabbar oss alla. Jag antar att "Borta bra men hemma bäst" stämmer ändå. På natten drömmer jag om en otrolig dikt som avslutas med orden "En hamnad kärlek som ler ända inne i hjärtat". Lite underligt är det, men träffar ändå precis vad jag känner. Mitt hem en hamn som får mig ett le ända inne i hjärtat.
Men fler resor lär det ju bli i framtiden...
Tack all ni som har läst bloggen. Tack för alla fina kommentarer!
Tack Sara för allt ni berättat om er resa, ni är underbara, berättelserna har glatt både mej och pappa i sin sjukhussäng./mamma
SvaraRadera