Ingen idé att spela död

Om du, liksom jag, har läst boken Shantaram så minns du säkert en episod i den boken då huvudrollsinnehavaren i sällskap av ett barn blir attackerade av en stor flock hundar. Hundar som dagtid är kuvade husdjur som håller sig på sin plats, men som nattetid förvandlas till vilda bestar som jagar i flock.

Här i Bolivia finns det en mängd hundar och de är en viktig del både av både stadsbilden och kulturen. Och precis som i boken Shantaram lever hundarna dubbelliv här. På dagarna är de människans bästa vän, och på natten är de vilddjur.  I princip alla som har ett hus har en hund som vaktar denna. Hunden håller sig alltid omkring detta ställe, men är lös och kan göra sina egna utflykter på gatan. Antagligen går de inte långt bortom sitt kvarter för där är de också del av en flock så kvarteret är flockens revir.  Det finns kanske omkring 10 hundar per kvarter. För människan innebär hunden säkerhet, hunden vaktar och ser till att inga obehöriga tar sig in på gården.

Förutom gatuhundarna så finns det en annan kategori hundar som skiljer sig lika mycket från gatuhundarna som en flaska Chablis skiljer sig från en folköl. Det är sällskapshundarna. Sällskapshundarna är små, rasrena och bär nästan alltid kläder, t.ex. en rosa cardigan eller en regncape. Ofta behöver de inte heller gå själva utan bärs av sina hussar och mattar. Det är i och för sig säkrast för chablishundarna, för annars skulle de utgöra en perfekt munsbit för gatuhundarna. Gatuhundarna å andra sidan är nästan alltid schäferstora, finns i alla färger och är så gott som alltid hanhundar.

Som turist och utomstående är det oftast helt lugnt att röra sig bland hundarna på gatan. Om du t.ex. möter en hund på trottoaren är det bara att gå förbi, hunden kommer knappast att notera dig. Hundarna går till attack med skall och skenanfall. Går du in på någons mark är det en helt annan sak. Då gäller det att så lugnt som möjligt gå därifrån. Jag tror inte att spela-död metoden funkar på hundarna här. De vill att du ska bort därifrån, inte ligga död på deras gård.

Under vår tid här har vi haft tre incidenter med hundar. 

1) I det första fallet blev jag påhoppad av en stor svart hanhund på en marknad. Den bet inte men det studsade upp på ryggen på mig. Folk som var i närheten rusade fram och höll i hunden tills jag hade tagit mig ut. Hans skall hann dock larma flera andra hundar som rusade till platsen i hopp om att få utkräva lite hämnd. Orsak: marknaden hade stängt och hunden tyckte därmed att jag var en inkräktare.  

2) Den andra incidenten var värre eftersom det då var Hugo som var offret. Vi bodde på ett hostal i Sorata och Hugo skulle bara gå förbi en av hotellets små rävliknande rashundar och av någon outgrundlig anledning hoppade hunden upp och bet Hugo i knät. Det blev inget sår, bara ett litet rött märke och vi fick dessutom se vaccinationsintyg för rabies på alla deras hundar. Trots det hade jag det värsta dygnet på vår resa. Jag tror att alla kan föreställa sig ångesten man drabbas av om någon av dem man håller mest kär riskerar att få rabies när man är långt, långt ute i bushen. Rena rama Cujofilmen utspelade sig i mitt huvud hela natten. Efteråt fick jag veta att man är otroligt rädd för rabies här i Bolivia, eftersom den förekommer och ofta har ett dödligt förlopp. Därför vaccineras de flesta hundarna, även gathundar för att minska risken för spridning. 

3) Den tredje incidenten skedde idag här i Sucre. Johan gick in i gränd som visade sig sluta på en gård. Han hörde hundar skälla och vände för att gå tillbaka. Två hundar rusade ifatt honom och omringade honom med skall och galna ögon (jmf Jack Nicholson i The Shining). De lät honom dock lämna platsen utan att bita honom. Och han behövde aldrig prova om rätt metod var att lägga sig ned och spela död.