Hårdrocksband på bergsvägg

Tisdag
If you wanna hang out you've got to take her out; cocaine
If you wanna get down, down on the ground; cocaine
She don't lie, she don't lie, she don't lie; cocaine

Eric Claptons gamla låt vibrerar i hela minibussen från en gammal kassettbandspelare medan bilen klättrar uppför bergsväggen. Låten innan var Smoke on the Water och innan det ett pärlband av gamla hårdrocksballader. Vi är på väg till en eco-lodge utanför Coroico som heter El Jiri, men det känns mer som om vi är ett hårdrocksband på väg hem från en efterfest. Fast då får man bortse från utsikten och åldern på bandets medlemmar.

- Vet du varför jag spelar sån här hög musik, skriker Oskar vår chaufför för dagen.
- Nä, berätta!
-  Därför att det får dem som åker i bussen att tänka på annat än den läskiga vägen. De kanske tänker på ett trevligt minne istället.

Oskar är en man med ett stort vänligt leende och lika stor mustasch. Han har kört till Coroico för att hämta oss med sin minibuss eftersom vi vägrade åka med hans kollega. Kollegan hade visserligen fyrhjulsdrift men det hjälper inte om däcken på bilen är blanka som om det aldrig ens hade funnits ett mönster i dem. Kollegan tyckte att vi var löjliga, men Oskar förstår oss. Nu är vi hans hårdrocksband som han med trygg hand rattar uppför berget. Och hans metod fungerar faktiskt. När låten Cocaine börjar dåna ur högtalaren drömmer jag mig långt bort till en annan minibuss, i en tid långt härifrån. Vi är på väg hem från en simtävling och alla är trötta och kurar ihop sig på gallonsätena. Några sittar fram och spelar musik. En låt  gillar jag särskilt mycket, även om jag inte riktigt fattar vad den handlar om. Den heter Cocaine, fast det är inte Eric Clapton utan en grupp som heter Nazareth om jag inte minns fel. Senare får jag låna kassetten och spela av den på min dubbelbandspelare hemma.

Onsdag
Idag har vi vandrat i en skog så full av arter, former och strukturer att det inte går att begripa hur allt har gått till. Vart man än tittar är varje kubikcentimeter full av olika växter som växer uppåt, nedåt och på varandra. Det är olika sorters ormbunkar, orkidéer, parasiter, palmer.. jag gillar särskilt de trädstora ormbunkarna. Högt ovan våra huvuden hörs olika fåglar, det finns tydligen ca 250 arter bara i detta närområde. Det finns massor av fjärilar, en del stora som pocketböcker i skimrande färger. Det ska tydligen finnas flera sorters apor också, bl.a. lejonapor som ibland länsar eco-lodgens kök och vänder upp och ned på allt.

På kvällen när barnen har somnat sitter vi under palmbladstaket i den svarta natten. Utan gatlyktor och annan bebyggelse är det så svart att mörkret känns som ett eget rum. Det är som om någon har stängt dörren mot resten av världen för att visa allt det som finns därutanför staden och larmet. Stjärnorna, cikadorna och oväntade nattljud från djur vi inte känner till. Det är verkligen utomlands. Utomlands geografiskt, utomlands känslomässigt och utomlands i sinnet.

I mörkret rörde sig plötsligt en skugga mot oss med försiktiga steg. En stor svart och vit hund med mycket skygga ögon såg lika överraskad ut över att se oss som vi över att se honom. Vart kom han ifrån? Han fortsatte iallafall sin jakt efter mat efter att ha konstaterat att vi inte tänkte jaga bort honom. och vi fortsatte starx in i sömnen bakom nätfönster och med alla nattens ljud som en trygg filt omkring oss.

Torsdag
Montezumas hämnd slår till i vår familj. Johan och jag är däckade, barnen är ok men har lite diarré.

Fredag
Däckade i feber, magsmärtor, diarré och kräkningar. Vi tar oss trots allt till La Paz. Jag besöker läkare och får vänta på diagnos. Åsa, Iris och Emilia är mirakulöst friska. Kan det vara generna eller att Åsa har spenderat så mycket tid här? Tur iallafall att de är friska!