På cykel nedför en 3200 m lång backe

Fredag den 11 mars

Hotel Esmeralda i Coroico är nog det absolut mysigaste stället som jag känner till.  Kl. är åtta på kvällen och vi sitter på balkongen till vårt hotellrum. Det är alldeles vindstilla och cikadorna spelar serenad, tillsammans med hundarna som skäller in sina revir för natten.  Det är ett kompakt mörker, men jag vet att bortom mörkret döljer sig höga berg med skogar som hämtade ur fantasin. Jag har sett skogen på nära håll idag, för jag cyklade hit till Coroico genom den på det som kallas för Dödens väg, eller Världens farligaste väg. En del kallar den också för världens vackraste väg, och jag kan hålla med om båda. Det är en dödligt vacker väg.  Denna mytomspunna väg börjar en bit utanför La Paz och leder till Yolosa. Jag åkte den på cykel, det enda möjliga sättet idag, förutom att gå förstås. Förr var detta den enda vägen norrut från La Paz, den väg som alla lastbilar och bussar och andra fordon tog för att transportera folk och varor mellan La Paz och Yungas. Nu för tiden är vägen blockerad av jordskred på flera ställen. När man ser vägen är det ofattbart att förstå att det överhuvudtaget kunde passera en personbil på den, än mindre ett möte mellan en buss och en lastbil. Det var just det som var problemet också, det gick inte. Ofta slutade mötena med att ett fordon trillade ner.  Därav namnet Dödens väg. När jag var i Bolivia förra gången var statistiken ett fordon per vecka.

Idag finns det en ny säkrare väg och inga fordon tar sig fram längs Dödens väg längre, men en sjuhelsikes massa cyklister! Det har blivit business att låta turister åka hela vägen från La Cumbre utanför La Paz till Yolosa, och det var det jag gjorde idag. Turen börjar med en minibusstur till La Cumbre som ligger på 4700 m. Där börjar den 65 km långa cykelturen som i stort sett går nedför hela tiden. Halva vägen är asfalt och känns ungefär som en tur i Norge, efter detta kommer man till det avsnitt som kallas Dödens väg. Det är en grusväg som är ungefär lika bred som en gammal oanvänd skogsbilväg, en sån där med gräs i mitten.  Grusvägen är i ganska dåligt skick med många gupp och stor stenar. På ena sidan är det klippa, på andra sidan en genväg till Guds rike. Det är ett skarpt stup helt enkelt, och som mest är det 400 m tills man når botten. När man närmar sig kanten för att kika ut känns det som att förlora sig i evigheten. Det tar aldrig slut och där vill man inte ramla ned. Som tur är cyklarna riktiga down-hillcyklar i utomordentligt bra skick om bromsarna funkar som de ska. Sen gäller det bara att ta det lugnt. I början av turen finns knappt någon växtlighet och det är kallt, men ju längre ned man kommer desto mer växter och djur finns det och desto varmare blir det. Skogen är fantastisk, det är någon slags jätteormbunkar som ser ut som tallar på håll och andra träd med stora hängande lavar på.

Vi nådde Yolosa vid lunchtid och fick lunch och en dusch. Därefter tog jag mig till Coroico (endast 1750 m över havet) där resten av vårt gäng redan var. De hade tagit en taxi dit från La Paz och hade hunnit bada flera gånger i poolen.  Att sen fördriva eftermiddagen  med att spela biljard, gå på upptäcksfärd i hotellträdgården och leta eldflugor i mörkret gjorde detta till en fantastisk dag. 

Lördag den 12 mars

Magisk morgon med tät dimma som när den lättade avslöjade höga gröna berg, med snötäckta toppar vid horisonten. Förmiddagen spenderades vid poolen och sen en välbehövlig siesta vid lunch. Nu är det eftermiddag och åskmoln har hopat sig. Eftersom vi är ganska högt upp på ett berg känns det som att vara precis under ett tak. det är mäktigt. Om en stund ska vi gå ned till byn och äta middag. Ska försöka undvika kyckling idag, det verkar vara något av en nationalrätt här. Man äter den stekt, friterade eller kokt i soppa tillsammans med hela potatisar. En annan traditionell rätt är en slags het salsa bestående av krossade färska tomater och chili. Passar perfekt till ris eller bröd.