En el paraiso

I can´t get no satisfaction! Rolling Stones rullar ut över tillvaron som är all motsats till just denna låttitel. Satisfaction känns i varje fiber av mitt jag. En kaffe på bordet, en Derby suave i handen, barnen som skrattar någonstans därnere vid hängmattorna i trygga händer hos Sara och Johan och så utsikten.. Fast det borde stå UTSIKTEN. Varje försök att fånga den på bild är som att försöka spara ljus i en burk eller något. Det går inte.

Har legat en timme i polen idag, i samma takt som den svenska vinterns tjäle går ur kroppen färgas den röd. Sara kommer som en räddande ängel innan jag drömmer mig bort och förvandlas till en nykokt kräfta. Har lånat Hugos cyklop och gurglat runt i vattnet oförskämt länge. Mitt nya favoritställe är inte Coroico, det är i en pool i Coroico. För i vattnet slipper man de små gula djävulsflugorna som äter oss levande. Det ser ut som om vi drabbats av en vattkoppor hela högen.

Vi har hunnit träffa släkt och vänner också en del. I onsdags var vi hemma hos farmor och farfar i Cota Cota och blev bjudna på lunch. De bor verkligen fint med utsikt över alla berg och La Paz, lite som att vara på landet fast ändå inte. De har en trädgård full av blommor och allt är snäppet varmare än i La Paz eftersom det ligger i Zona Sur. Ungarna (och vi) slet av oss genast av oss fleecetröjor och Iris, Emilia, Hugo, Frans och kusin Marco startade ett vattenkrig och fann varandra direkt. Inne i hallen fanns ett foto av Iris och Emilia på en bänk och det kändes fint. Farbror Jerry kom också och hälsade på och hade med sig Barbiedockor till tjejerna som först tittade mycket skeptiskt på dem men som sedan inte kunde slita sig från att borsta och göra frisyrer på dem och ta av och på deras högklackade skor. Farmors syster var också där, tía Isabel. Hon bad en bön innan maten där hon tackade för att de äntligen fick träffa Iris och Emilia och mig och min systers familj och de hade väntat på den här dagen och vi var så välkomna.

Iris och Emilia har hittat ett sätt att kommunicera med dem på även om de inte kan spanska. De helt enkelt härmar allt de säger och gör. Farmor säger: Que liiinda eres, dame un besito och tar Iris på kinden. Iris upprepar: Que liiiina ejes.. dame un besito.. och tar farmor på kinden och skrattar. Väldigt uppskattat sätt!

Dagen hos farmor slutade med att Iris och tía Isabel fann varandra över trädgårdsrensande bland blommorna och farmor smörjde in Emilias skrubbsår med Mentisan. Det var en härlig dag.

När vi kommer tillbaka till La Paz från Coroico är planen att vi ska bo hos dem några dagar. Vi har också hunnit träffa min gudsom Mauricio med familj, jättekul. Det är så märkligt när man tänker på folk som de var för fem år sedan utan att tänka på att det har gått fem år. Pappa Eloy hade blivit gråhårig, Mauricio som är fem år hade förstås blivit 10 år. Och lilla Mariana var 14 år och bebisen Maria de los Angeles var 6 år!

Nu är det dags att gå ner till stan och hitta något att äta och försöka ta ut pengar, för jag har 0 pengar.