Pulsen ar uppe i hundranittio och jag har bara gatt nagra kvarter. Jag kommer vara SA supertrimmad nar jag kommer harifran sa ni kan inte ana. Det enda som skulle kunna motverka det ar forstas att bara idag har jag atit friterad kyckling tva ganger. Till frukost var det dulce de leche (kolasas) och for att fa ungarna att avhalla sig fran att springa och hoppa runt sa mutas de med chips, godis och cocacola. Och det maste man ju smaka av aven om man sjalv inte hoppar och skuttar omkring.
TIllbaka i La Paz. Jag har en kansla i hela kroppen av att vara hemma igen. Att hora hemma (ja, alltsa hora med prickar over o..) =), kanna igen att just det, det var ju sa har det kandes. Om jag ska beskriva med nagra enkla ord varfor jag alskar La Paz sa ar det nog att det ar fullkomligt kaos och fullkomligt lugn pa en och samma gang. Det ar standig rorelse och manniskor overallt men allt far ta sin tid. Det kanns totalt fritt fran stress. For att beskriva skilladen mellan t ex Miami och La Paz. Jag tror vi fick ga igenom 7 sakerhetskontroller och nar jag sen hade last att man inte fick fora in frukt i landet passade jag pa att ata upp mitt apple nar vi gick av planet. Jag hade forst lagt det i en genomskinlig liten pase for att deklarera mitt innehav. Mest pa skamt forstas men det visade sig att det var just det jag skulle ha gjort. Med mitt halvatna apple i handen skrek en vakt till mig att jag absolutely NOT fick kasta det i papperskorg och att vi fick lamna det till bio.. nagonting. We dont want any harmful deseases here!! I La Paz daremot nar Iris och Emilia satte sig och kraktes pa golvet i passkon kom en vakt fram och fragade varfor vi inte sagt att vi hade barn och jag fick satta barnen pa en bank och ga fore i kon och allt var klart pa tre sekunder. Barnen behovde inte ens visa sig. Jag vet inte om det sager nagot men jag gillar det andra battre.
NaR vi kom ut med tunga vaskor och ungar krakande barn fanns inte hotellet dar for att hamta oss som utlovat. Daremot fanns barnens farmor och farfar dar och lillkusin Marco. De hade cocate med sig och var fantastiskt snalla. De ordnade fram telefonnummer till hotellet och allt ordnade sig tillslut. Det sista Iris sa innan hon somnade var: "Men mamma, var ar krokodilerna?" och "Mamma, kan vi aka och halsa pa farmor imorgon?"
En annan sak jag gillar med La Paz ar att man alltid lyckas traffa pa nagon man kanner. Idag sprang vi pa farmor och farfar som inte hade hittat oss pa hotellet och sen sprang jag pa en gammal UBV kollega pa gatan!
Nu ar det dags att borsta tanderna sa de inte trillar ut!
Åh, vad roligt att höra att ni anlänt som ni ska och att äventyret är igång på riktigt. Tack för att du tänker på mig där långt borta. Kramar från Barbro
SvaraRadera