Resfeber

Kl. är 15:05. Om 55 minuter ska jag ha det näst sista mötet innan jag lämnar jobbet för sex veckor framåt. Jag har 25 minuter på mig innan jag ska lämna kontoret för lika lång tid, för imorgon har jag möten på annan ort. Då inser jag med full kraft att vi ska faktiskt iväg. Med några grova manövrar skyfflar jag ned skrivbordets alla papper i en dokumenthanterare och gömmer den i bokhyllan, skickar mail till arbetskamraterna om hur de når mig när jag är borta, dammar av skrivbordet och packar ned gamla matlådor i väskan. "Hasta luego, vi ses om sex veckor". Är det jag som säger det här? Overklighetskänslan är total. Idag torsdag snö och vardag - på måndag La Paz och semester. Jag tänker att jag borde hinna till banken och hämta ut de där pengarna som annars "brinner inne" den 14 april. Hur ska jag hinna det nu? Möte om 20 minuter och möte imorgon hela dagen.
Hur tänkte jag?
Har jag tänkt igenom allt egentligen?
Vad har jag tänkt på den senaste tiden?
Pass, pengar, post, p-piller (nä!) - väderkatastrofer och andra katastrofer vore mer nära sanningen. Kolla mitt inhandlade medicinförråd t.ex.! Det slår nog det mesta jag har haft med mig annars, fast då har det ju bara varit jag på resan. Nu ska det dyrbaraste jag har med på resan, nämligen mina barn. För deras skull har jag köpt allt som jag tror skulle kunna drabba oss. Det som inte finns med kan jag lova att Åsa har fixat.
Jag har Ipren, Åsa har kylbalsam.
Jag har sårsalva, Åsa har betapred.
Jag har compeed, Åsa har clarityn.
Tänk vad fint vi kompletterar varandra.
Resfebern gör mig darrig, men reslängtan ger mig stadga. Åh, vad härligt det ska bli!